Aftonbladet – 19 december 1846, sida 5

san var slutad och de fromma aflägsnade sig, under begjutning af ett störiregn. Ibland de hemgående blef jag varse en ung dam, som förlägen såg sig om efter skygd. Pet unga fruntimret var intressant och fashionabelt och det föll mig in alt visa henne en ariighet, hvilken en mylord säkert underlåtit. Jag erbjöd henne en plats i min drotska. Hon tvekade, men en blick på heillregnet och den smutsiga gatan gaf henne mod och beslutsamhet. Jag förde henne till gatan Tournon, jag vet icke hvilket nummer. llon hoppade ur vid dörren och affärdade mig med en höflig nigning. Den sköna blygdes troligen för den antagna tjensten och jag for vidare, med den saliga tillfredsställels n, att hafva bibehållit två späda, små fötter torra. Det är hela historien, men till min olycka måste Zephirine upptäckt färden. Förlåt, min herre,, sade Jules, mitt misstroende, mitt deltagande och min dårskap! —-— Fruntimret var min hustru! Er fru! Det gör heder åt ert val. Ni förtjenar mer aktning, än jag trodde, då ni så i hast kan improvisera en familjl Baronessan vinkade Henri och samtalet var slut. IX. Följande dag hade markisinnan med Zephirine och en viss ansedd man ett långt samtal; något sednare kom baron de Breteuil och markisinvans läkare. Andra besök blefvo icke emottagna. Emot middagen förspordes, att markisinnan arrangerat ett parti åt landet och alt baronessan dAubaine och gre ve de S.., utdelade bjudningskort. En hvar ville deltaga i partiet, emedan man förmodade att gåtan från föregående aftonen då skulle lösas. De n eleganta verlden strömmade ut till markisinnans villa. Bländande lyste de rikt lackerade vagnarne och damernas drägter, stråHande ögon och klora. diamanter i den herrliga