Aftonbladet – 18 december 1846, sida 2

TAS Fp PRRERSVE MMVES TSE Sa FR STATER Det rika hjertat, hvilket slog Så starka slag för fosterlandet, Det ädla hjertat, hvilket brann Så ungdomsvarmt för allt det sköna I diktens verld och verklighetens; Han graflagd är, — han finns ej mer! Och öfverallt, hvart vägen förer, Detsamma sorgens bud man hörer: Från oss är gången bort Tegner. Förstummad är den skaldens lyra För evigt. Ingen Solsång mer Han sjunger, inga kämpastrider Han tolkar för sin kära Nord; Han mer ej fröjdas eller lider, Han kring palats och koja sprider Ej mera snillets siarord; — Han sofver djupt i kylig jord! — Sof lugnt, sof godt! Ej Norden glömmer Hvar Frithiofssångarn hvilar ut! — Din bild hvart hjerta troget gömmer; Ditt minne skall ej nå sitt slut; Din hyllning bor på hvarje tunga; Ditt namn en furstes ära har; Din sång vi älska lärt och sjunga Från ynglingsårens glada dar. O, den var yngling sjelf till hjerta, Och den, till fullväxt kraft, var man, Den ljöd af fröjd, den ljöd af smärta, Den grät, den jublade, den brann! Den gick till hvarje känsligt sinne, En älskarinna, väntad ömt, Att tolka allt som brann derinne, Hvad hjertat ljufvast kännt och drömt; Den gick till hjelten, att bevinga Hans segerfärd i stridens larm, Den gick till veklingen, att bringa I sinnet mod och kraft i arm. — Hvad Skandinaven kärast hade: Dess ära och dess framtidshopp, I dina toners ström du lade; Och strömmen genom folket lopp, En väldig Klarelf, född att spegla Ditt hemlands stora, sköna drag. Hvad bilder på dess yta segla, Hvad glans af nordisk sommardag! Hur skönt de ylada landskap skifta J morgonrodnans purpurfärg! Hur hoppets gröna fanor hvifta Uppå de solbejlänsta berg! Och mörka skogen djupet kransar Och blomsterängar le deri, Och öfyer gullsand vågen dansar, Så yr, så svällande, så fri! — I bergens klyftor Jätten hörde På bruset af dess vågors gång, Och vingad Fågellek sig rörde Till takten af dess lätta sång. Bröt stormen fram ur furunatten Med skurar och med snöig höst Och lade isbark i dess vatten Och stridsgny i dess djupa röst; Låg lugnet på dess yta stilla Och sof i rosig sommarqväll, När enslig lärka hördes drilla Och vakan slog i blomstertjäll: Hur troget, klart naturens fägring Den återgaf i poesi! Från Vallhall sjelf gick mången hägring Sin glans att spegla deruti. Det stolta Hlidskjalf väldigt höjde Mot himlen sina spirors prakt; Sjufärgad Bifrost skönt der böjde Sin båge kring förtrollad trakt; Och Vallhalls gudar gerna drogo Omkring den undersköna nejd Och stridde, skämtade och logo I snillets eller svärdens fejd. Der Frithiof med sin Ingborg lekte På näset vid den mörkblå strand, Han hennes lockars guld der smekte Och tryckte hennes hvita hand; Och der vid sin Marias sida Gick Axel, svärmande och säll, Och gick, att sist i döden strida För hemmets öfvergifna tjäll; Der drog Kung Carl i stridens lågor Med sina blåa gossar fram: Det var on kristnad vikingsstam, Ej olik d n. som fordom sam På djupet öfver mörkblå vågorn ; Der skildrades Kung Gustafs lagrar, Det krönta snillets.. Hvilken prakt I dessa bilder, dessa dagrar! O, hvilken sångens tjusningsmakt! Gif plats! Gif plats nu skalden stiger Till ärans höjd i all sin glans, Och folket jublar högt och viger Åt honom lagerns skönsta krans. Och jublet det ilar Annu omkring norden; — — Men sångarn han hyilar I kalla jorden. hjertat det sofver i slutet bröst tystnad är sångens den mäktiga röst, sköna, som tjuste den lyssnande norden; my AAA a jJ-— KN fr snart den, med sångarn, är graflagd vorden... glömmes till slut... O, hvad säger jag?... Nej:. himmelska lefver; det graflägges cj. ; arm var den eld, som hos sångaren glödde, dla de skatter, som kring sig han strödde, sång kan ej dö; och så länge en röst ran sig höjer i nordmanna bröst, age bland Skandiens resliga tallar ridsrop för sanning och frihet här skallar, nge ett hjerta att älska förstår — ande ibland oss sin gullharpa slår. , , . ill, o Skaldekung! I minnets tempelgårdar yllningsgärd dig Norden gifva vill, errligt Pantheon, som troget vårdar lager, som hör Svenska äran till. der i kretsen bland de stora männer, ög Apollobild, du främst skall stå. dig på dina gyllne lockar känner vå din lyra. — Sekler skola gå man sr 3 Alämskans sköte ofmma: — te hen Mn