Aftonbladet – 12 december 1846, sida 2

jag presenterar, som baron de Breteuil rekommenderar, måste vara en rik, oa:hängig ung man, på hvilken verlden kan hafva utsigter. Då törst skall man tro på edra förtjenster och värdera dem, om dera! kan hemtas någon frukt. Då först skall lyckan uppsöka er, när hon tror att ni icke behöfver henne. För den fattige har hon intet leende, men böjer sig i stoftet för den rike. För den svage, som bönfaller, har hon ingen blick, men den kraftige och djerfve, som höjer sig upp till henne och fattar henne i skuldrorna, skall hon tjena, såsom slafven sin tyrann. Har jag rätt häruti?, Endast två ord undföllo honom härvid: Rik, oafhängig! — ett bedrägeri, hvarpå ingen skall tro., Man skall det, om ni verkligen är det; låt det blifva min omsorg. Men hvarföre vill ni, markisinna, då ni genomskådat egoismen i dess finaste beräkningar, bringa mig, en fremling, ett så oegernyttigt offer? Hvarmed kan jag se NM Icke ett ord mera, atbröt markisinnan, uttröttad. Ni är bitter och outtömlig i motsägelser. Jag hade så gerna velat bereda er en öfverraskning, men ni vill det icke. Välan då! Vet, att jag endast söker afbörda mig en skuld, och aldrig skall förmå att göra det fullkomligt. Känner ni detta? Hon borttog en näsduk, hvarunder något låg gömdt. Det var ett fruntimmersporträtt. Känna det? ropade han förtjust, hänförd, det är englen. .. Hvars lif ni räddade, icke sannt? Var icke hennes namn Maria? Maria, ja! mannen kallade heöne så.