Aftonbladet – 12 december 1846, sida 2

Derför Han en gång cck sade i en helig afekedsstund, då Han sina vänner hade samlat i förtrolig rund, tolkande ej blott sin smärta men också sitt hopp, sin tro: Gud! lät milt förbrunna bjerta isin aska finna rol Hvar är rummet, der Du hvilar! jag vill dröja der en gäng — ej förbi din graf man ilar, om man hört och mins din sång; ingen glömmer att heml der åt Dig sin vördnads ty der hvilar Sveas ära, Sveas skald, vär saknad värd. Från Din mullhög vill jag blicka upp till sångens högre chorj och min tacksamhet Dig skicka öfver stjernor, der Du bor, för hvar gång i dödligheten sång Du tjust min själ — hvad förmår dock tacksamheten mot en sång, som Din? — Farväl! Ja — Farväl! — snart är förgången Sveas sköna sångarverld; om vi sjunga Stjernesången, r af Dig ju sången lärd, om bland oss en fyra klingar, klingar den dock ej, som Din; Sängen for på Englavingar hort med Dig — och med Wallin. Carl Ch. Eberstein.