Aftonbladet – 12 december 1846, sida 2

(Insändt.) Vid lidningen om Biskop Tegners död. Sniliets Gudamakter fira bär en hylinivngsfest ock Skalden har ju ock sin spira och en thron att herrska på? Spiran är hans gyilne lyra, Folkets hjerta är hans tron; ty hvart sinne kan ban styra, som han vill, med lyrans ton. Och när lyrans strängar brista och Han sjunger icke mer, när hans bröst en gäng den sista djupa tonen frön sig ger; ack! då käns ju samma smärta, som när thronen ledig s och från hjerta och till hjerta en elektrisk sorg ju går. Är ej så? — jag måtte fräga hvilken helst jag fråga vill ibland höga eller låga, Skalden hör dem ala till; öfvera!lt, hvarhelst man hörde Frithiofs Skald, som är ej mer, Sörjs en vän, sem oss tillhörde, folke.s älskling — vår Tegnår. Dock — hur vidrigt Skaldens öde! sorgen ofta blef hans lott; liksom sökte bland de döde han sin ro — i grafven blott — ofta för hans öga skymmer sjelfva dagens kiara ljus, ofia lifvets glädje rymmer från den g!ade Sångarns hus. Skaldekungens öga lyktes ju för so!ens milda brand, tills omsider bind:en rycktes från bans syn af dödens hand? Milton, Leopold, som båda Sångens Gud sjelf fostrat har. skulice likväl natten skåda, förr än natten kommen var, Tasso, sje: fva Roms förtjusning, i sin villas skymning gick, til!s en bättre morgonljusning mildrade bans ödes skick; Sveas store Skald ju samma grymma öde drabbat har, då hans Sniiles Gudafamma lik ett nattens irrbloss var. Evige! ho vågar kandra Dina vägar? all är rätt — men — förlika med hvaranira dessa öden, är ej lätt — ack! på Skaldens bättre öden boricm grafven vili jag tro; sin förklaring blott i döden har hans sorg der fick Han ro! ts E———— ——— RRERREREERERRRERRRRRR