Aftonbladet – 10 december 1846, sida 2

som alla andra, representera folket. Just då skall också om hvar,e Öfverhus-ledamot kunna yttras, såsom vår förf. här om honom önskar, att han är högre graderad, nemligen i allt sådant, hvarom egentligen endast bör och behöfver vara frågan, det är, högre i måttet af karaktersfasthet, kunskaper, skicklighet, erfarenhet, sinnesadel. Ty utan sådana egenskaper skall han svårligen hafva vunnit förtroendet att utses till ledamot i den öfre kammaren. Af grundsatsen om de begge kamrarnes homogeneitet hafva vi således kommit till ett annat resultat än P. T. förf., hvilken genom detta resonnement vill tillkämpa klassprincipen välde äfven i Underhuset. Hvad insändaren framställer om nödvändigheten a! lika stort antal ledamöter i Andra Kammar.n som i den Första, är utan all vigt, så fort man icke befinner sig intagen af samma fixa id som han sjelf. Han kan omö ligen i ett Underhus se annat än ett ondt: det vigtigaste af alit för fäderneslandets, räddning består i att skapa molståndskrafter häremot. Åndamålet medl ett O.verhus eller en Andra Kammare skall, efter honom, hufvudsakligast bestå i alt säga nej åt Första Kammaren; ty den representerar folket, d. ä. den onda principen i stat n. Hela vår förf:s statsvishet utgår, som man ser, från begreppet om Konflikter: att tänka sig riksförsamlingselementer, som samarbeta, synes honom ett oling; de måste nödvändig! motarbeta hvarann; och helst vill han således hafva stånd och klasser, på det att de må motverka och om möjligt neutralisera hvaranv, ör att derigenom sätta en öfvorstyrelse i tillfälle utt ensam råda. När han nu ser denna sin Isklingsid out.örbar, yrkar han åtminstone ett Öfverhus med så talrika medlemmar, att det målte kunna, äfven genom qvantiteten, motväga Underhuset. Svårt är dock att begripa hvad han härmed vill; ty då Andra kammaren, den må bestå af huru få medlemmar som helst, dock, såsom enhet för sig, har lika stor myndighet, som den Första (huru rik på ledamöter den än må vara), i alla frågor, som genom grundlagen äro underlagde dess slutliga bestämmande, så har den ju härigenom sin behöfliga motståndskraf! redan? En kuriositet på sidan är Posttidnings-insändarens utveckling om representationskommittåö ns onödighet och kostsamhet, nu, sedan den omösattat en princip, stridande mot hans egen. Kommitteen skull n-mligen göra sitt arbete för ngenting, em: dan Postidn ngs-ins. på förhand vet, att dess förslag ej skall bifallas af ständerna. Deremot skull: ett förslag, :otadt på motsatta grunder, naturligtvis hafva för sig utsigten alt hinna Ika långt — som hr von H rimansdorffs förslag vid förra riksdagen, hvilket vore en ogemen hugnid. Imedlertid kommer ins. här i ett slags kollision med sig sjelf, då han på ett annat ställe — såsom 0.s synes ganska riktigt — yttrar alt en kommitte icke skall arbeta och fatta sina beslut för att göra den och den till viljes, d. v. s. underkasta sig opinion n för dagen; utan handla och yttra sig af ren öfvertygelse om det senna och rätta. Följderna af en möjlig utgång på cn blifvande riksdag få ju då icke tagas i betraktande? Likväl möter härvid den märkliga skilnaden, att om kommilten, hvilkendera grundsatsen den omfattar, icke nu kan lyckas tillfredsställa allas (ön kan till den grad, ati dess törslag antages till grundlag; så hr den likväl undangjort någonling af vigt för ramtiden, så !ort den utarbetat ett tidsenligt system, och hvilket en gång förr eller sednare oundvikligen måste segra.