Aftonbladet – 9 december 1846, sida 3

deruti. Det var den levsnde menniskokärleken som framträdde, att förbältra ett dåligt verk, at laga fläckarna bort från ett smutsigt samvete. Huru förbättringen lyckats, döm n I och ej jag. Haf tack imedlertid du goda husbonde, att du icke tillät en stackare gå förlorad; att du hjelpte honom att på det vackraste sättet förvärfva sig heder och frid. Gud välsigne dig, Jonas Höög! Här tystn de den sjuke, öfverväldigad af en örelse, som påskyndade dödsarbetet. Ljuf och lätt var den tattiges öfvergång till en rikare verld. Med utsträckta armar, såsom till ett famntag åt sin välgörare, uppgaf Björn den sista, så bety delsefulla sucken; mon innan leendet på läpparna hade hunnit bortsväfva — började kyrkklockor na ringa och tillkännagiva: att stunden var inne, då kärl k och försoning borde predikas för jordens barn. FE