Aftonbladet – 9 december 1846, sida 2

denna jemmerdalen. Låt nu anständigt begrafva fattighustrun, jag består kalaset och rif sedan ner kojan. Kan du under tiden utspana Björns gömställe, så visa dit länsman Gysing, det är just rätia mannen att handtera sådant der tartarefölje. Nu hördes en knackning på lagmannens kammardörr. Sig på ropade värden, och in i rummet steg Jonas Höög och bugade sig något. Åh se god dag, min hederlige riksdagsman, sade lagmannen och räckte handen åt den kommande. Hvilken lycklig anledning har jag att tacka för detta kära besök ?n . ;En ledsam, en sorglig händelse, svarade den tillTågade kort. Ledsamheter höra då till ordningen för dasen, märker jag, fortsatte lagmannen. Här må ni tro att fan sjelf kommit lös denna morsom. En tjuf har praktiserat sig in i min potatiskällare; det är en person under mitt eget gods; men jag tröstar mig i olyckan dermed, att allt hvad som händer kan betraktas från så väl en god som från en ond sida — och att det mera varit behofvet och ieke den onda viljan att skada mig, som utfört nidingsdådet. Kristligt taladt, herr lagman, sade Höög. Ja — för tusan — de fattiga måste också lefva, och det är ej så godt att gå hungrande senom sin verld., Och betyder detta: att herr lagmannen ej bryr sig om att tillimpa lagens stränghet på den brottslige? frågade Jonas Höö Lagen, min käre riksdagsman, är mitt anIra evangelium. Den anbefaller ju Oss, såsom samfundspligt: att icke låta tjufvar hafva fritt spel. Men hvarföre gjorde ni mig en sådan fråga ? ,Jo, uppriktigt sagdt, emedan i händelse hans nåd: efterskänker skadan, blir det mig måhända