Aftonbladet – 9 december 1846, sida 2

KUNGLIGA TEAT ERN. I förrgår afion gafs Trollflöjten till förmån r teaterns pensionskassa. Representationen ade nära fullt hus och bivistades jemväl af ongl. familjen. M:ll Ebeling fortfar att gifva Parmina, hvilket parti inbringat henne si myccet bifall, ehuru hon denna gång var något nindre lycklig än vid sin debut. Man kunde nmärka någon vårdslöshet i frasernas deklanation och tillika att hon stundom i otid använde röstens fulla styrka, tillskada för uttryck och nyans, t. ex. 1 duetten med Papageno (ess lur) m. m. Deremot bör m:ll Fundin nämnas ned utmärkt loford för den vård hon egnade varje del af sitt parti, hvaribland vi isynnerhet vimna hennes sanna och uttrycksfulla deklamaion af recilativet i första arian. — Afven om ar Hjortsberg (Papageno) kan man denna gång endast säga godt: hans komik var i hvarje hänseende lyckad och öfverskred aldrig den gräns, som i anseende till den stundom platta (och lertill illa öfversatta) dalogen icke är litt att iakitaga, och hvad sången beträffar, gjorde han allt hvad man af honom, som egentl.gen ej tillhör lyriska scenen, kan ega rätt att bea. — Hr Haglund hade, i anseende till hr Walins opasslighet, åtagit sig såväl Sarastros som Talarens partier, och vi vilja för framtiden hoppas godt af honom, ehuru han både i aktion och sång ännu är något för stel och kall. Vi vilja i förbigående göra hr Haglund (äfvensom hr Walin) uppmärksam på ett i vår tanka ej alldeles riktigt uppfattadt moment i Sarastros roll, nemligen negrens afväpnande, hvari han fattar i denne och vrider dolken ur hans hand. En sådan kraftyttring är ej förenlig med den vises lugna öfverlägsenhet: blotta vidrörandet al Saraslro måste vara tillräckligt alt förlama mördarens arm. — Fru Ahnlöf gaf Papagena med mycket behag och liflighet, och lyckades . hvarje hänseende uti detta korta, men karakteristiska parti. — Det hela gick ej illa, oakjadt fiera ojemnheter voro märkbara. Såsom lyckad böra vi serskildt nämna ouverturers exekution, i anseende till dess goda hållning, less väl träffade tempo. Vi hemställa slutligen till vederbörandes benjertande den alltför anspråkslösa beskaffenheen af Taminos utstyrsel. En konungason, helst lå han är stadd i friareärender, uppträder dock j gerna t. ex. uti inexpressibler af ett stoff, vars likhet med färgadt lärft är så omisskänwelig? Vill man utstricka reformen äfven till prinsens (och tilläggom prinsessans) chaussure, å lirer ingenting häremot vara att invända. —U—