Aftonbladet – 4 december 1846, sida 2

flammande lågan af en konstlad och blott svagt erfaren glädje. — Tro icke på bans munterbet... ledsnaden ligger och lurar i bottnen på bans hjerta. Ingen menniskas lif synes vara så fullt, ÅA ljust, så gladt som hans, och likväl kan ingens lif vara tomare, kallare, glädjefattigare. Från alla linder, der han farit fram, kar han medfört än en flygtig saknad, än en smärtsam förebråelse ... s:undom till och med en och annan förbanne!se.... Han kan icke berömma sig af att bafva qvarlemnat något minne. — Och hvad vill du att han i sådana omständigheter skall göra? ... Hvar är den röst, som kallar toasom?... Hvar är det bjerta, som längtar efter honom?... Hans son, skiljd från honom sedan min,a år, känner honom knappt; bans hustru, som bir hins namn, är icke mera till.... Har hän åt en ömt tillbedd älskarinna kunnat cffra sitt lil? Hans öfriga barn, om ban har några, skola de väl vilsigna eller förbanna onom?... Du ser nu, Raoul, alt en sjömans öde är att resa... ständigt resa. — Ingenting tillhör honom egentligen, ingenstädes är han berre, annat än i den tomma rymden .... Hans lif är att resa... milet för hans resor är döden. — Jag reser redan i dag. ( Slutet följer.)