Aftonbladet – 3 december 1846, sida 3

icke annat än ett öppet och ärligt steg, hvarpi ni öppet och ärligt svarade. Ni beviljade mig Hortenses hand; det var hennes räddning, min sälihet... jmåbänrda allas vårt lugn... Miu f.r vill icke veta utaf allt deta... Han sätter sig allvar:amt emot min förening med Hortense. — H n sitter sig deremat!... rop de R oul som i detta ögonblick kände de sista, völgörande tvifvesmålen flykt: Han sätter sig deremot!... Och vet ni hvarföre? — Det är just hvad jag skulle snbålla att få veta af er, in herre... Min far ville ingentlisg förklara. Jag vet icke hvad som har kommit åt honom sedan vårt samtal i går... Havs nekande stödde sig icke på något skäl, icke på någon förevändning. Hen förklerade endast ctt det var en oåterkallelig vägran ... Jag var nära att ge vika för min smärta, att icke lyda annat än mina våldsamma könslors ingifvelse... Men snart åter föddes hoppet i min själ... Jag tänkte på er, herr de Maynard... på er, min andra far!... Jag erinrede mig den ömma och mångåriga väntkap, som är rådarde mellan min far och er, och jig kom derföre hit, att hos er bönfalla, det ni, wnan ban utför sitt heslut alt resa... — Åmnar han resa? — Ja, redan i afton. Hen har befallt mig att lemna Iavre på samma gång som han. — Edmond kan icke resa... Hör mig, Jues... din far får icke resa, förrän jag bar taat med honom. Raouis ögon slungade blixter. — Min Gud! ropade Jules; hvarifrån kom