Aftonbladet – 2 december 1846, sida 2

HSeETURL JIKCJ SKUUC Uv URTVAly CHIAL JTOISLaREL, deltaga i riksdagsmannaval och kunna väljas för de städer, hvilka de bebo. Förbehållet om 30 riksdagsmän för städerne inalles, innefattar följaktligen till meningen ingenling annat, än att rikets städer blifvit indelade i och ansedde för trettio valkretsar, med rätt för hvardera att utse ett riksdagsombud, utan att detta behöfde tagas ur något visst, på förhand bestämdt stånd: och en dylik föreskrift måste i anseende till stiderna vara lika rimlig och naturlig, som landsbygdens fördelning i sina resp. valkretsar. Hvad förs uttryck, att intet annat jemkningsförslag är antagligt än det som Anders Danielsson (år 1834) uppgaf, och hvilket prosten Ödmann en tid hyllade, så behöfver derom icke talas nu, likasom också ingen länge fästade sin uppmärksamhet dervid, emedan alla, som omfattat detsamma, vid 1840 års representationsarbete med skäl fueno sig mera tillredsställde af de propositioner, som då kommo å bine. Det Anders-Daniel sonska förslaget talar endast om valsättet af riksdagsman, men ej om arbetssättet för de sammankomna riksombuden: huruvida de skulle del:berera på en, två eller fyra kamrar; det förbigår således några af bufvudfrågorn2. Hvad valsättet beträffar, innefattade det vissirligen en märklig jemkning, så till vida, alt å ena sidan ståndsprircipen borde finna sig smickrad genom stadgandet, att i hvarje valkrets en person skulle utses af hvardera nu befintliga riksstånd (4 adelsman, 4 prest, 4 borgare och 4 bonde) samt å andra sidan, likaså den liberala åsigten se sig gällande gjord genom föreskriften att dessa 4 män ej skulle utses af ståndsbröder, utan väljas samfäldt afalla valberätt:gade uti kretsen. iDet är likväl klart, at denna medelvägsmetod är sämre, än ett repre:entationssätt med rent spel, enär den förras resultater, å vida de påräknas gola, lika väl låta sig vinnas genom de sedan uppkomna förslagen, oblandadt grundade på principen a: samfålda val; men deremot det ofördelaktiga af ett inveckladt machineri vid valen, jemte bbehållen ståndsskillnad, samt dermed oskiljaktig kastförbittring och annan split, undvikas. Det enda, hvarvid vi särdeles önska fästa förf:s och hans läsares uppmärksamhet, är just den omständigheten, hvilken, i händelsen med Anders Danielssons förslag, omisskänligen visar, huru representationens sak i Sverige vunnit allt mera mark och stundligen utvidgar sitt område. När den på sin tid mest prononcerade demokrat, Anders Danielson, icke ansåg sig kunna gå langre i folkvalprincipens tillämpning än ban gjorde år 4834, så hade allmänna tänkesättet redan 6 å 7 år derefter kommit så långt, att And. D:s förslag då ansågs alldeles för litet uttaladt, och derföre icke mer af sina egna vänner understöddes. Att detta tänkesätt sedan 1840 ännu mer vidgat sig inom publiken sjelf, lider visst ingen tvifvel deraf, att en reaktion på riksdagen 4844 förmådde hindra 1846 års förslags antagande till formlig lag. Och att detta tänkesätt öfverallt i landet sedan 1844 ansenligen vuxit, är omisskäpligt. Man kan inhemta detta ej blott af samtal, utan än mer ai pressen, nästan undantagsfritt. Att den fria pressens talemän för närvarande ej utvidgat gränsorna för siaa påståenden om Allmänna Valprincipens tillämpning, kommer af den välbetänkta moderation, att snarare fordra något för litet än för mycket. Men säkert kommer den tid — derest reformen ej snart i tidens ande afgöres — att sjelfva pressen genom det allmänna tänkesättets oemotståndliga impuls ser sig tvungen att skrida längre i den demokratiska principen (utan att derföre ingå på republikens område, emedan allmänna val fullkoml:gen kunna stå tillsammans med en konstitutionell monarki). Det sunda förnuftet och samhällets praktiska utveckling till renare och bög1e rättstillstånd skall fordra allt fler och fler uteslutna samfundsmedlemmars upptagande till delaktighet i en organisk rätt, hvilken de omöjlögen i längden kunna betagas, emedan det oförnekligen måste blifva allt tydligare, att de äro verklige, aktive samhällsmedlemmar likaväl som någon au organiskt införlifvad, och att de ega lika ömma, lika vigtiga sociala intressen att bevaka. När det en gång blir dagsklar, att icke skäl, utan endast godtycke (idealt våld) utesluter dem, så får man väl se huru sakerna komma att lämpa sig.