Aftonbladet – 2 december 1846, sida 2

SÖREN SERA AAA Nu uppstod en tystnad, en sådan der förfärlig tystnad, som ger snyftningarne tid att samla sig i bröstet, liksom den ögonblickliga stillheten i Inften stundom ger stormarna tid att samla sig. Men här skulle ovädret icke bryta lö:t. Vreden var sammanpackad i Raouls bjerta, för att aldrig mer utgå derifrån, och för sådana själens sår som -bhans, finns hvarkea Jindring eller läkedom. Oe till hvad okänd och dold källa skulle han väl återgå, för att tilfred:ställa sitt behof af hat, för att släcka denna bämdetörst, som uppslukade hela hans varelse och typgde på bonom såsom ett ok af bly. Öfver hvem skulla hbsn beklaga 8g?... På bvem skulle han himvas? Hans rop skulle hava bortdödt i öcknen, hans arm skulle hafva sträckt sig i toma rymden. Oiyckan hade hängt eig fast vid hans varelse; han kände dess tyngd... hen erfor verkningarna deraf; men denna olycka hade icke antagit denna ma!eriella form, som utgör ett mål för menniskans anfall oci som, om den ock icke kan erbjuda någon wupprättelsa, åtminstone erbjuder en villig rygg till emottagande af hämdslagen. — Ra20u!s olycka var en kroppslös, oåtkomlig, aflägsen skugga, som ur det förflutnas dimma framstod, lik den rsotsatta kanten af ett oöfverstigligt svalg, utmanade honom med sitt blodiga skämt och trotsade honom fegt och retfullt. Hvartil tjenade bonom hans brinnande mod, hans rättvisa vrede, bans ädla harm? Fienden var ju icke annat än en fantom... firoämpningen var endast ett minne. Ehuru rättmätig hans sak var, voro dock rolterna för framtiden så fördelade, att han hade det vanmöktiga raseriet på sin