Aftonbladet – 30 november 1846, sida 2

åkomma det, liksom många andra — och jag befann rig i Tyskland för ögonblicket. Ea dag spatserade jag helt sentimentalt på Trevesbron ... i sanning en ganska vacker bro, då jag såg ett fruntimmer komma emot mig. Det var ett ungt, skönt fruntimmer, smärt, blozd, med melankolisk panna oc en stel, ge: nomskinlig blick, men så bles, så förvirrad, att jag äfven blef det, jag, den sorg ösaste, den glidtigaste sf alla Normandiets söner. Damen kom, som sagdt är, rekt emot mig. Arhb:flighet vek jag åt venster, för att släppa benne fram, men då vek bon med detsamma åt höger, så at jag, caktadt allt mitt bemödande, be:2nn mig ansigte mot ansigte med henne. Iatet tvifvel att hon ju med flit fjorde den der mznövern. Jag stannar; bon stannar likaledes, och i det hon med tavkfull uppmärksambet betraktade mir, sade hon: — Hin herre, bar pi icke bott i Havre? — Madame, jag är fodd i den stader. — Käpnner ni berr da Mayvard? — Öin jag känner konom?... Han är min fordna skottz2rrat. — An han; fru? — Henne har jag ännu aldrig sett. Jog bar i tvenne år varit utomlands. Under tiden bar min vär, M ynard, gift sig... men j;g hoppas väl att... — Min herre, inföll I on häftigt; ni ser mig ot att vera en hederlig karl, och jag ser på hela ert utseende cch väsende att ni gerna skall åtaga er att tjena en stackars qvinna, som sätter sitt förtroende till er. (Forts. följer.)