Aftonbladet – 30 november 1846, sida 2

— För tusan! — det var jag. -— 1 — Alldeles som jag har den äran säga. — Men det är ju en himlens skickelse. — Jag tycker at det soarare likn:r en teatereffekt. — Ni vet således hvad de der papperea innebåla? — Ack nej! — Hvem lemnade dem till er? — Det vet jag icke. — Det der blic man ja icke klok på, sade Hartbe, småförargad. — Det tror jag nog, ty jag är icke sjelf klok derpå, svarade Etienne. Oberäknadt sagorna ur Tusen och en Natt, samt Hoffmans berättelser, är väl detta det aldra bästa jag bittat på, i d n fantastiska genren. — Men så tala då tydligt. — Alltför gerna. Så bär hänger det ibop, om ni bara vill höra på bvad jag säger. Marthe och Jules trängde sig iatill Etienne med denna pyfikeuhetens frtjusning, bvarmed man alltid afbör en intressant och efterlängtad berättelse. Becättaren härskade sig litet, för att klarz sin strupe. Audteligen fattade han dock medlidande med sina åbörares otålighet och sade fattande dem en i hvardera armen: — Jag börjar nu. O!... det är utomordentligt dramatiskt!... Det är till och med den enda gången det händt mig något som stöter på....på ercentriskt, för att begagna ett i yrckiy Jag var, på den tiden, mycjuttoh år yngre än jag är nu... an ce ja, ja — det är en