Aftonbladet – 28 november 1846, sida 2

lade han att genom en nedrighet befläcka renneten deraf. Till pris för hennes lif, som han räddat, hade han fordrat benanes heder. Några dyga förflito så!uud2, hvarefter den brott-liga qvinnan, nedtryckt af sina samvetslörebråe!ser och bärande med si; det ojäfakt:ga beviset på sitt fel, tog sin tilflykt tilslottet d Ormescon, hvars port bon, som det sy. e3, stängde för sin förförare, men der hon likväl szmtyckte att emottaga hans bref, efter alt dock bafva fordrat, att han aldrig skulie säga henne sitt namn, liksom hon beslutat att aldrig siga honom sitt. — Nå, Raoul, vidarel... — Vidare?..... Är icke detta nog, tycker du? — Den nedrige bar ieka uadertecknat sitt namn, och jag kan aldrig upptäcka honom .... Men hoc!.... Hvartill har det väl tjenat, att bon dolt sitt namn i följd af en återstående gnista af bilygstl och 2? den vanliga fruktan att hafva öfrverlsmnat sg åt en man, hvilken ej skulle kunna förvara en bemlighet?... Jag har d.ck gissat datta narin, jag. — Ja, jag vet henres namn, ty allt... datum, händelser — med ett ord bundrade in:e röster ropa på en gång det:a nama för min själs inre öra... Det var på Sirandfogela som brottet begynte...oeh — Henriette de Meyrard var der. — Pet var : sloitet AO messon, som den fallza qvinnan gick kil dölja sin vanära och sin ånger... och det iet var vid porten till slot:et dOrmesson, som ag vid mia termkoråst återfann Henriette.... Alenves sätt alt emottaga mig, hennes utseende, a, hela hennes väsende tillkännagaf hvad jag då cke kuzde begripa, men som jag zu begriper