Aftonbladet – 25 november 1846, sida 2

len och borttog laddningen dserutur, hvareter han lade både den laddade och oladdede i en näsduk, blandade väl om dem, lade dem på marken och vände sig till vårt vittne, med begäran att denne skulle med fingret utgeka hvilketdera vapnet en hv-r af oss borde taga. Den unge marincfiicerarn tvekar. Denna rätt öfver lif och död, som vi så oförmodadt hade iklädt honom, gör honom helt förskräckt. Ilan vågar ännu ett försök att försona oss. Min motståndere s arar med hårdhet att alla hans böner och råd äro förgäfves, och jag blott bönfaller att han ville skynda sig med valet af vapen. Edmond — ty det var han — lät vid detta tillfälle ... måhinda var det orätt af honom .. . hänföra sig af en partiskhetens och den hemliga sympathiens känsla. Han fästade sin blick ömsom på den ena och den andra af de stridande och gjorde sitt va!, i det han inom sig gjorde en tyst önskan. Derefter utpekade ban för oss, med en långsam och högtidlig åtbörd, det vapen, som hans oinskränkta vilja bestämde åt en hvar af oss. Förberedelsen hide varit temligen lång ... men resultatet skedde med blixtens kbastighet. Edmond, blekare än vi båda, hade tillslutit ögonen. ... När han åter öppnade dem, stod jag. upprätt och min motståndare låg död. Vid dessa ord närmade Hortense sig till Raoul, liksom af instinkt, och drog honom till sig, synbart darrande. — Edmond — fortfor Raoul, Edmond gjorde då detsamma som du nu gör, min ömt älskade! — han slöt mig i sina armar, sägande: Min