Aftonbladet – 23 november 1846, sida 1

allt omkring oss är dram, komedi, intrig. Imed lertid är jag helt och hållet af hennes menin i fråga om resultaterna, hvilka högst sällan blif va de, bvarom våra moderna romanförfattare tala — Ha! utropade Marthe med ett småleend af tillfredsställelse; ni ser således att... — Att de hafva orätt ja, inföll Etienne lif ligt. Deras fel, fortfar han, är att vända allt å den tragiska sidan. Jag för min del tror ick på annat än det glädtiga, på löjet, på de ko miska situationerna och de lyckliga utvecklin garna. Jag är i det hänseendet af samma tan ke som en af våra gamla vaudevilleförfattare som af en interet de merite, den man ej kar förtänka honom, pistår att allting slu!as med sång. Och, Gud vare lof! ännu har ingenting bändt mig, som kunnat förmå mig att frång: detta system. — Nå, min herre, sade Hortense leende; om så är, kan ni ju räcka Marthe handen till försoning. — Hvariöre deti?... för a:t hon tänker med Pangloss, en beskedlig doktor, om hvilken mamsell Hortense säkert aldrig har hört talas, at! allt är så godt det vara kan uti denna, den biästa af alla möjliga verldar? — Nå ja, min Gud! har jag icke ofta sagt till mig sjelf, att den bästa visheten består just i alt tänka så. — Således, inföll Hortense med förvåning — således har ni aldrig erfarit någon ledsamhet — aldrig någon plågsam känsla? — Aldrig? ... nej det har jag icke sagt, ty det skulle vara att säga alldeles för mycket... men blott en enda gång ... det är nu många år sedan, erinrar jag mig hafva varit med om ett verkligen besynnerligt oeb romaneskt äfventyr. Det var i Tyskland, då jag var ute på mina resor. Kan man väl tänka sig något dylikt? . Ett fruntimmer, som jag möter i et! tilistånd af otrolig sinnesrörelse, kommer till mig på gatan, uppdrager åt mig — i temligen