Aftonbladet – 21 november 1846, sida 2

gå om bord, och ur alla luckor framträngde tjocka hvirflar af en rödaktig rök. Det öfriga kan ej på menniskospråk beskrifvas. Under en half timmas tid hördes ett förfärligt brak, som helt och hoilet öfverröstade de klagande menniskostämmorna; — det var eden och vattaet, som stridde med hvarsnira om liken och delade bytet sins emellar. Innan det helt och hållet uppgick i rök, kastade skeppet, hvars förbrända långsidor på afstånd liknade afgrundsgap, en lysande blixt... den sista... men vid hvars skena man kunde se oceanen här och der plöjd af bitar, som skyndade mot stranden. Många af dessa båtar voro tomma. På några andra såg man hvita klädningar fladdra öfver Lbflisa kroppar, som hvilade der. Alla hade dock icke förgåtts — några få voro räddade. Följande dagen räknade hvarja familj sina uffer Och tillredde ett slags begrafning — utan lik. Af familjen de Nivernay återstod ingen mer än Henriette Maynard, som, sedan hon sett sin far förgås inör henne3 ögon, förgäfves hade sökt sin syster Marie bland den oräkne iga hopen af döda och döende, och kunde aldrig för sig sjelf förklara genom hvad oförmodadt uzderverk hon sjelt blifvit räddad. Hela staden anlade sorg. Henriette lemnade icke sin sängkammare under en kel veckas tid. Marthe, som bevittnade hennes djupa och smärtfulla saknad af de älskade anhöriga, lemnade henne hvarken dag eller natt. Men efter loppet af dessa åtta dagar fattade den unga fru de Msyaard ett hastigt och oförmodadt beslut, hvars anlednirg ingen kunde begripa. Hon lemnade residenset Ingouville, för att sätta sig ned på slottet dOrmesson, ett gods som Lon fått i hemgift och som var beläget i en (ät skog, elt par bässbåll från Montivilliers,