Aftonbladet – 18 november 1846, sida 2

skulle det ej gå bättre, än henne; hvaremot han, om hon visade sig eftergifvande, äfven ville skänka fadren fullkomlig förlåtelse. Denna hotelse träffade, som ett tväeggadt svärd, den srma fl ckans bjerta. Hon teg ett ögonblick, men fattade sig snart åter och ropade: Boit, missfoster! Min far skall hellre dö, än öfverefva sin dotters vanära; men jag hoppas, så ångt skall det icke komma, ty Gud i himlen jefver ännu, och min bön ända till den stundande morgonen skall säkert nedkalla hans bämnande, skyddande förbarmande för hans fattiga, lidande barn., Då Wittich sålunda förgäfves användt lockelser och hotelser, :fligsnade han sig, förbannande och darrande af raseri, under det Maria låg varmt bedjande inför Gud, ända till ljusa morgosen. Den kom väl — men ingen bjelp. Ena rå bödel, som hon förgälves hågade efter fadren, förde henne redan klockan sex inför inqvisitionsdomstolen, och då hon, på förnyad2 uppiwsaningar att gifva sanningen äran och bekänna sitt förbund med Guds och meöniskors fiende, förblef vid sin förra utsago, be falide3 den grymme hödsln, att förevisa henne tortyrredskapen och förklara henne deras förskräckliga verkniogar. Förgäfves — hon blef ståndaktig. — Nu Jades den arma på sträckbänken, och tutmskrufvar användes till en börbin. Hennes hjerta slog hörbart, hon darrade i alla leder — men bekände ännu intet. Först då, på den djefvulskt leende Wittichs befallning. den verkliga tortyren började, kunde ce späda lemmarne icke uthärda denna marter, utan bon ropade af alla krafter: Siäppen mig: allt hvad j viljen, skall jag bekänna l Derpå blef den arma flickan genast nedlyftad från pinbänken och bejskade alla de fällande frågor, som den barbariska domstolen framställde, höljande sina bodiga, darrande händer