Aftonbladet – 14 november 1846, sida 3

ty Gud har gifvit dem en sådan natur. Men menniskorna få förbannelser af Gudi, för det att de såsom förnuftiga varelser efterhärma de oförnuftiga gässen. Gässen sälla sig gerna ihop, och en gås träder gerna i sällskap med sin like. Såsom den ena gör, cå göra de andra efter; går den ena gåsen i vattnet, så gå äfven de andra i vattnet; dricker den ena, så dricka äfven de andra; badar sig den ena, så bada sig äfven de andra; sticker den ena halsen i vattnet, så doppa genast de andra sina halsar dit. Månne våra dricksbröder bsndåla anzvorlunda? — Säkerligen tycka de om sällskap, likasom gässen. Gud förlåte mig det gemena uttrycket! Den som icke kan supa, han duger intet ibland sådana kamrater; går någon efter brännvin, så gå äfven de andra med; dricker sig en full, så vill ingen vara måttlig. Ingen får skiljas åt, heter det hos dem, innan kaggen är tom, innan vi hafva tappen på hatten och banden omkring lifvet. Man skrattar deråt; men är det väl rätt inför Gud? Nej! ty säger den vise: Sälla dig icke till vindrinkare (Ordspr. 23, 20) och den helige Peulus skrifver i 1 Cor. 35. 41: Om någon som broder nämnes är eller gwig eller drinkare eller röfvare — med en sådan skolen j icke äta, ej heller dricka! Gemla gäss undervisa bittida sina gåsungar i drickandet. Och allt det gåsungarne varseblifva hos de äldre gässen, efterhärma de på det punktligaste. De dricka som de stora; bada, loka i vattnet som de stora. Ungarne göra som de gamla. Sammalunda går det vanligtvis med brännvinsgässen. Barnungarne efterhärma gerna sina föräldrar i supande. Fadren tager sonen med på krogen eller på källaren. Pessar det sig för dig, så går det också an för mig, skall sonen snart säga till fadren, och sålunda varda barnen drinkare såsom föräldrarne. Sålunda gifva föräldrarne förargelse åt sina barn och hefva fördenskull att förvänta Guds hämnd, om hvilken Christus talar i det heliga Evangelium: Hviiken som förargar en af dessa små som tro på mig, honom vore nyttigt att en qvarnsten vore hängd vid hans hals och han sänktes ned i hafvets djup (Matth. 48, 6.) Gässen äro mycket pratsamme. Icke hörer man sina cgna ord när man kommer ibland en hop snattrande gäss. Hvar pladdras, eqvallres, skrikes och stojas mer än på en krog, der ett sällskap af druckne bröder är församladt? Men i mångordighet fattas ej förseelsern (Sal. Oröspr. 10, 19) och Frälsaren varnar oss: att kvart och ett onyttigt ord som menniskorna tala, skola de göra räkenskap för på domens dag (Matih. 42, 36.) Huru skulle driksbröderna kunna redogöra inför Gud för aila deras onyttiga, äroröriga, okyska och förargelsefulla oråd? Gässen äro vrede. På offentliga gator hväsa de emot menniskorna, eom stilla gå förbi; öppna sin näbb, sträcka ut tungan, som ville de nedsvälja en lefvande; de bita till och med af vrede i träd och sten. Sålunda blifva äfven menniskor, genom det omåttliga drickandet, upphetsade, att de komma att med hvar och en gräla och slåss, att skymfa och försmäda, reta och särs, ja till och med döda hvarandra. — Jag åberopar mig åter på Guds ord. I Ordspr. 23, 29 heter det: bHo har ve, ho har kif, ho stupar omkull, ho har sår? om icke de som tiden i dryckenskap förnöta och sammankomma att flaskorna uttömman (Ordsp. 23, 29.) Gässen förblifva alltid vid deras gamla sed, hvad man än må säga dem; fortfarande hör man blott det gamla pladdret. Allehanda syndare omvända sig oftast, men sällan hävder det att en drinkare allvarligen omvändes. Deras bjerta är en alltför vätskig grund, der fröet af Guds ord fördränkes, så att det icke kan bära frukt. De fullfölja profeten Esaie ord, när han söger : harpor, cittror, pukor och pipor bafva de vid deras vin (bränvin) och gästabud, men tänka icke på Herrans verk och akta icke på hans händers gerninger; Essias 5: 49. II. Men det är icke mycket att unira, det drinkarne uppföra sig såsom gäss; de vinoch bränvinsgäss antaga tili och med vsttugässens gestalt. Gäsrsens näbb är röd, och desse, som alltför mycket tycka om starka drycker, bafva esomoftest en röd näsa och rödt anlete (Ordspr. 235: 29) Den som bar röda ögon derföre, att han begråtit sina synder, den som försvagat sin syn genom sitt enträgna arbete, läsande och studerande m. m., han har ära både inför Gud och menniskor; men den som dricker gg blind, huru skall ban kunna försvara det inför Gud? Gäss ha en läng hals; drinkarena önska sig sammaiedes en lång hals, på det att det kära brännvinet ju längre må kännas. Philoxenes, en beryktad drinvkare i forntiken, önskade sig i sjelfva verket en storks hals. : Gässens gång är ej fest, utån de vackla från den eva sidan till den andra. Se bara en öfverlasted menniska! han reglar och vacklar än åt höger, än åt venster, än faller ban framåt, än tillbaka, så att hela gatan blir honom för trång. Hos profeten Esaias 24 kap. jemnföras jordbäfningen, der hela ordklotet skälfver med en drucken menniska. — Hon raglar nu hit, nu dit såsom en drucken (Es. 24, 20.) Slutligen säger min: gässen gå berfotade. Sålunda händer det slutligen med drinkaren; han kommer till tiggsarystafven och mäktar icke mera betala et par skodon. Igenom der äkta vinoch brännvinsstråten — strupen — jages all ting: hus och gård, åker och boskep, säng och linne; ben blir så utfattig, att hustru och barn nödgas gå barfotade och i stäljet för ena fjäderbädd få de knsppt ligga på halm. Icke säges här för mycket, ty sålunda talar den ). Skriften: Den som gerna lefver i vällust, han kall biifra fattig, och den der vin och olja älskar, an varder icke rik. (Ordspr. 24, 47.) De drinte och slösare varda fattige och en cofvare måte rifna kläder bära (ibid. 23,81.) En arbetare len sig gerna full dricker, han varder icke rik. Syrach 49, 4.) Måga dessa ord icke illa upptagas, Hdenstund Gud sjelf talt dem. IIT. Men hvilken skall blifva de drinkarnes äntslykt och huru skall derss död vara? Lik med ans? När mäsen har nns drackit ach hlifvit