Aftonbladet – 13 november 1846, sida 2

ingar, och dessutom belägras den alltid från ågot håll af suppliker om lönetillökningar, utridgoingar af staten: inrättningar m. m., dels medan ett begär till förstoring ligger i all makt ch i hvarje hierarkiskt element eller po!itisk orporation, dels också emedan det aldrig med let helas bestånd blir möjligt förse alla statens öntagare så, att de kunna bestå sig hvarje lifrets beqvämlighet, samt blott ganska få till den rad rikligt, att de kunna samla och efterlemna ågon betydlig förmögenhet. På andra sidan ter stå de skattdragande, som lika naturligt inska och fordra att blifva så litet betungade om möjligt. Kännetecknet på en Regering i folkets inresse måse derföre, med afseende på detta föemål, blifva, att den jemte hvad som fordras ör en anständig bergning åt statens tjenare, illika i möjligaste måtto afser de skattdraganles rättvisa anspråk, och städse har för ögonen, tt den offentliga makten och statens inrättninsr äro till för folkets skull, icke tvertom, samt tt, om de skattdragande redan äro nog betunsade, statsbestyret i det hela ställes så, att be;paringar må kunna ske på ett hill, för att emna tillgång till nya nödvändiga utgifter på ett annat, utan att, vare sig i en eller annan form, åstadkomma ökade bördor. Detta bar bittills icke hos os3 varit bändelsen. Under de 57 år, som förflutit sedan den nuvarande regeringsformen antogs, har hvarje riksdag utvisat en växande utzgiftsbudget. Den direkta bevillningens numerär har väl på den sednare tiden icke i allmänhet blifvit ökad, men deremot bar den indirekta beskattningen, genom tullafgifter m. m., betydligt tilltagit, och sågon olikhet i detta afseende mot gamla systemet har ännu icke ezentligen kunnat förspörjas, då tvertora tullafgiften vid sednaste riksdag ökades på flere nödvändighetsvaror, hvilka landet icke sjelf kan i tillräcklig mängd frambringa, och hvilka således gerom denna beskattning ovilkorligt blifvit fördyrade. Det vore imedlertid en orättvisa att tro, det icke den närvarande Regeringen hyser en uppriktig öpskan, att hushålla så roga som möjligt med folkets medel. Dessutom erkänner enhvar gerna, att pluraliteten af embetsmännen visst icke äro öfverflödigt aflönade, och alt mångas vilkor äro snarare för knappa, så att, om också någon besp.ring kan vinras genom en förändrad organisation af de civila embetsverken, eller genom länsstyrelsernas ställande på en annan fot, eller inom klereciet medelst nya indelningar af pastoraterne, så blir det mesta af dessa besparingar behöfligt för andra utgifter inom samma fack till beredande af förbättrade vilkor åt dem, som nu hafva för litet, hvilket icke heller är mer än billigt. Men deremot finnes en annan afdelning af statsverket, inom hvilken betydliga indragninger skulle kunna äga rum, u:an att rågon blefve lidande deraf, och hvarom äfven allmänna tänkesättet, så vidt vi förmått uppfatta det, länge varit ense, men utan att sådant under det zamla systemet, ledt till ringaste påföljd; nemligen militärstyrkan, synnerligen den till lands. Öfverhu!fvud är det en klagan i alla de europeiska monarkierna att den för fredstid orimligt höga rumerären af armeerna utsuger befolkningen. Ölverallt är folket ense derom, att denna i fred öfverdrifna krigsstyrka skulle, utan allt äfventyr för åstadkommandet af ett tillräcklig. försvar, den stund krig hotsde, men väl till stor lindring i folkets bördor, kunna nedsättas till bälften elier mindre, naturligtvis allt efter olika geografiska och politiska förbållanden. i Att imedlertid en sådan nedsättning icke är så lätt att vinna i de absoluta imonarkierna, låter väl förklara sig. Prestvälde och soldatvälde hafva i alla tider varit tvänne svåra gissel för folken. Prestväldet har i vårt århundrade måst gifva med sig ansenligt, ehuru det aldrig slipper sitt sträfvande att bibehålla allt hvad det kan, så länga det kan. Men soldatväldet trycker deremot änru så mycket bårdare genom den andel det förtär af folkets behillning, och i de enväldiga staterna utgör för öfrigt detta välde furstarnes ögonsten, numera icke så mycket i anseende till behofrvet af försvar emot främmande makter, då den allmänna freden synes mer och mer befästa sig, som kanske astmer för att, om så erfordras, kunna använda dess koncentrerade styrka mot folket sjelf, om detta blir al:tför pockande på politiska rättigheter. . I en konstitutionell stat åter, hvarest Regeringen och undersitarnes ömsesidiga rättigheter redan genom fördrag äro bestämda, och der den grundsatsen en gång är antagen, att det är folket som beviljar medlen till statsbestyret och furstens underhåll, behöfvas icke såRENING Ks ARNES RSS ON