Aftonbladet – 13 november 1846, sida 2

Det gör jag icke, nådige herrel svarade börtill herr Johannes, med evangelisk frimodighet. Jag vet icke hvad hans nåd kan hafva obytt med Abraham Schweidler; men det vet jag fullkomligt, att han är en rättskaffens prest och redlig mon, och således icke utan orsak från predikstolen bestraffat er! L:ka förvånad, som Johannes för några minuier sedan var, blef nu Wittich öfver dennes otroliga djerfoet. Hans ansigte förvandlades, Om vi så få säga, till ett uppspärridt kbelvete, och med qväf stämma skrek han: Burt härifrån — från mina öpon! — jag, enfaldige nar: 1 — drag till afgrunden med mina pennpingai l — Men vänta, vänta, presterl, U:an att efbida det retade odjurets raseri, eller iolåta sig i vidare yttrande, hade Joharnes Meissner redan lemnat salen, då Wittich, vändande sig till församlingen, fortfor: Låt den narren löpa — jag skall sjelf veta att utföra min sak; — men ni, som hört allt och tillstålt, att er prest offentligt förhånat mig och smäda: mig, hans af Gud förordnade öfverhet, alla bjuder ceh bealler jag, i kraft af mitt embete, att ifrån i dag aldrig mer gifva denne prest ägg eller smör, bröd eller korn fisk eler penningar; äfven skoien j icke beta!a honom för vigsel, dop 0. s. v., eller annars visa henom ringaste tjenst; och den, som, mig till trots, skulle våga öfverträda detta förbud, den jagar j:g från hus och gård, och låter gissla bonom till döds, jemte hustru och:barn. Gudomlig och -mensklig lag berättigar mig att handla så; ty Skriften säger: Hvar och en vare öfverheten underdånig,. Men er prest har