Aftonbladet – 12 november 1846, sida 1

Mina herrar! J erinren eder kanske, att i ständerförsamlingen i Roesklide, som ryligen slöts, en af de kunglige deputerade 4 astade en anmärkning om att fria till folkguastes, och att en af de deputerade från Eöpenbamn svarade med den snmärkningen: att det itminstone hittills icke mycket lönat sig. Dev lillå mellanakten slö:s härmed, och det var i sjelivå verket skada; ty annars hade visserligen den deputerade från Köpenhamn blifvit upplyst derom, att han till en del begått ett misstag, att det finnes ett frieri till folkets gunst, som dock icke lönar sig så illa, ett frieri, som, när det blott företages fiffigt, så att man aktar sig för att binda sig, att viga sig vid folket, utan håller ryggen fri och bakdörren öppen, både kan löna sig, och redan visat att det lönar si och om blott diskussionen blifvit fortsatt, så hade utan tvifvel en eller annin statistiker i den Roeskildska ständerförsamlingen genor tistiska data, hemtade från sitt eget — j säga — från det offentliga lifvet, kunaat visa, alt elt sådant frieri både kan löna sig och verkligen lönat sig. Men det finnez ett annat frieri till folkets gunst, som en ärlig man kan vidkännas, nemligen en sträfvan att vinrs medborgares aktning och ett ärligt namn, derigenom att man med ren vilja och rediigt sträfvande helgar sig åt folkets interessea. På hvad sätt delta frieri till folkets gunst lönar sig, derom behöfver man icke at söka upplysning antingen på Spielbergs fästning eller i Venedigs blykamrar — statistiska data, kemtade från fästningar och fängelser, som a 035 vida närmare, kunna lemna vitlnesbörd derom: att det hittills blott dåligt lönat sig kär i Jaudet, att erbuda folket hjerta och h som en ärlig friare. Det är en af de stora olixbeterna emelian de konstitutionella och iecke-konstilutionella staterna, att i de förra, der folkmakten icke är ett ljud utan en institution, der har den man, som med mod, med t:lang, med redig vilja och kraft sluter sig till folket, alltid, mer eller mindre, en väg öppen till verldslig lycka och välgång; derigenom, eller åtminstone till största delen derigenom, firar friheten i dessa stater sina segrar och triumfer, i det den under sitt baner samlar de yppersta och ädlaste krafter, hvilka på denna väg se icke biott ett värdigt och ädelt, utan äfvea ett önskvärdt mil. I de stater deremot, der folxmakten bottär ett ljud, en ton, en melodi utan t:xi, der är follet så fettigt, att det icke lönar sig ell helga sig åt dess intressen, och en massa a! de bista krafter, bundna vid merskliga vilkor, gå derigenom förlorade för folkets sak. Sådant är förhållandet också ho: oss; ty den man, som vill bereda sig en fördelaktig ställning och lugna dagar, som vill skydda sit hus; och göra lifvet trefligt för sig och de sina, må fria till andras gunst än till folkets. Men, mina herrar! det finnes-en lag inom oss, som gör det omöjligt att arbeta förgäfves, utan ati trötina och förslafvss eller öfvergifva arbetet; — hopp om lön för vår gerning är eit vilkor för stt kunna hand!2, och i fall det tröstlösa: det lönar sig icken ljöd ensamt, när fråga är att helga sig åt folkets intressen, så vore folkets och fribetens sak för:orad. Men det är icke så; ty lika sannt, som vi kunnat säga: det lönar sig icke, lika sannt kunna vi tillägga: det lönar sig dockn. Tillåten att j:g förklarar mig cxempelvis genon en gammal och en py historia. Dot står i visan om Niels Ebbesen, att han, morgonen efter det han slagit grefve Gerdt af Holstein, kom till en kolarehydda i skogen. Fåderneslandets räddare, han, som hade utfört den bedrit, som skall prisas af Danska tungor, så länge Danskt språk tzlas, han stod ru en fridlös och förföljd man, som icke kade hvad han kunde luta sitt hufvud emot, intet att stilla sin hunger eller släcka sin törst med — han måtte väl hafva känt och kunde väl i det ögonblicket säga till sig sjel: det lö.ar sig icien; let hade lönat sig vida bättre, att emottaga borg och fäste och gyllene kedja af greven. Men då den fattiga kolarhustrua — som endast hade 2:ac bröd till 5 hungriga själar — då hon, efter att hafva igenkänt Niels Ebbesen, tager prödet af barnens mun, för att mätta bonom, som slog den grymäme grefven, och då barnen, cke gråtande utan leende, räckte honom hvar ERNST NV Nee ARON Ne