Aftonbladet – 11 november 1846, sida 2

HI. TORTICOLIS. Då ksmmarjunghun åter inträdde till presidentskan, tycktes denna sednare vara ett rof för den häftigaste sinnesrörelse. — Miette, sade hon, du kan ej annat än finna mig bra svag, som oroar mig öfver den der eländiga trolikarlens ord. Men hvad skall du väl tänka om jag säger dig, att den spådom ban nu gjorde är lika med den gamla trol!packanse, hvilken spådde mig då jag var ett litet barn? — Skulle väl detta vara möjligt? utropade Miette. Marcelle kände ett behof af att öfveriyga sig sjelf om falskheten af zigenarns spådom, ty hon byste i sjelfva verket en hemlig fasa derför, men han sökte att förströ sig, liksom pultronen gör, då han sjunger om natten, för att fördrifva sin sjuka inbillnings spöken. Derföre ville hon icke längre dröja att fara till baler och der söka förströelser, som kunde skingra bennes plågsamma tankar. Vagnen var frsmm, hon satte sig i och for Allessmmans voro redan anlända, då hon kom Det var en allmän beurdran. Den oförmodade åsynen af drottving Merie Antoinette i egen person skulle icke hafva väckt en så djup senIsation som åsynen af den sköna presidentskan. Ett smickrande sorl och utrop af beundran hördes rundt omkring henne. En viss feberaktig I spänning, förorsakad af det uppträde vi nys: berättat, ökade ännu mer glansen af Marcelle: förtjusande anletsdrag.