Aftonbladet – 10 november 1846, sida 1

gjorde sig då den frågan åt hvem han skulle e terlemna sin stora förmögenhet, hvaraf, han tvekade icke att medgifva, det, den sjelfs ändighet, på hvilken han så ofta gifvit prof, till större delen härledde sig. Han bade just ingen egeutlig slägt, hvarken i rakt nedstigande Jinie eller i sidogrea. Väl erinrade han sig hafva hört ta!ss om en onkel, bror till hans far, som skulle hafva aflidit någorstädes i B.ctagne, lemnande en obetydlig förmögenhet åt sin son, som äfvenledes dött, men som deremot lemnat alls intet i arf åt sitt enda barr, en gosse, hvilken, ifall han ru lefde, borde vara omkring tju ufem år gammal. Men, sade han till sig sjalf, jag bar ju aldrig känt hvarken min farbror, eller min köttslige kusin, eller min kusins son. Jsg skulle säkert ha mycket besvär för att få r:da på den sistnämnde och säga honom alt jag är honom ingenting skyldig. Jag skall således bespara mig den omsorgen. Min förmögenhet skall ej gå åt det hållet. Huru han grubblaie, fick han ett infall, ett infall lika eget och besynnerligt som allt hvad den mannen företog sig. Han skickade efter förestånderskan för klostret Les dames de la Visttation, en enkeloch sudiruktig qvinna, till hvilken han ställde fölande tal, som gjorde den stackars nunnan helt förbluffad. — Min fru abdli:sa, jag har alltid hyst den störsa högaktning för er karakter, men i edra S:on har jag deremot ständigt varit ett satans byte och en helvetets brand. Dock, hvad är at: göra? — Jag är nu mera allt för gammel, att mitt förhärdade bjerta skulle kunna öppna sig för ångern; men jag vill göra en gerning, hvars förtjenst ska!l blifva mig tillräknad deruppe och hvilken, som jag hoppes, skall åstad. komma en Lten motvigt i mina synders vig. skål. Ni skall sjelf få döma derom.