Aftonbladet – 10 november 1846, sida 1

fl. d. bade han aldrig brytt sig om att lefva hvad man källar stort på sina omätliga inkomster. Han hade, under regenttiden, varit en af de mest förledande rouer, men han slutade sin ban2, om icke värdigt, åtminstone logiskt, som en verkligt epikureisk galt, — så.om han sjelf plägade uttrycka sig. En besynnerlig sak var att presidenten;L... alltid hade med värdighet, mod och oegennytta bestridt de msktpåli; gande erobsten, som voro bonom anförtrodde. Han trodde aldrig på dygden hos någon rireoniska, och ändå bade man aldrig sett honom orättvist döma dea svage, till förmån för den starke. Aldrig hade han tvekat att förekomma m:ktens missbruk, att bestraffa pligtöfverträdeser och brännmärka den allsmäktiga lasten. Hans händer voro rena fråa mutor. Då Ludsig den femtonde a satte hela parlamentet, var presidenten IL... den förste som visade sig upprorisk mot bofvets fordringar, och han yttrade de stränga ord, som rältskänslan förestafvade en nitisk och behjertad domare, hvilken fått i uppdrag tt göra lagen vördad ot efterföljd. Också vågade de devota icke raotsäga honom, ehuru atheist han var, och folket älskade och vördade honom som en ifrig och oförskräckt förfäktore af deras rättigheter. Förklara, den som kar, denna stränga rooral hos en man som trodde hvarken på Gud eller djevulen, och som med ett mindre ömtåligt samvete skulle hafva ådragit sig månget kungligt ynnestbavis. At detta enskilda fall tillro vi oss ej kunna draga någon egentlig slutsats. Vi påstå, tvertom, till ömtåliga själars lugnande, att religionen synes oss vara den säkraste och fast ste grundpelare för al slags moral, Kort tid efter cen då Ludvig den femtonde lät återkalla parlamentsledamöternaa, kände presidenten L.,. silt lefcadsslut ralkas. Han