Aftonbladet – 6 november 1846, sida 2

konsiderationer för missförstådda in:ro:son skola lyekas att inom konsel!jen göra sig gillsnde och till.nteigöra en stor del af det goda, dast kan vinns genom tilämpn.nger besreppet näringsfrihet innebär såson til alt tvång eller hinder mot loft utövande, (Forts. MEESE — Msan kon knappast tänka sic, siger en engelsk tudnng, att en regerirg, som dsaierar sig ifrån Julire-olutionen, 4850, och :om trängde sig fram till makten, emot vilkoret att hylla och befästa principerna af den stora rv: volution, som föregålt densamma — man kan knappast föreställa sig, ati en sådan regering och hennes organer, upprätthåller, i hvarje land der hon utöfvar något inflytande, de mest tillbakaskridande och despotiska privciper. Och likväl, öfverallt der franska regeringen her rayndighet, allestädes der dess organer haiva en röst, ser man he.ne bidraga att krossa folkens frihet, nedsätta de libera:a partierna, häruma pressen, göra det representativa styrelsesäitet till en farce och förvisa ända till spåren af kommunala rättigheter. Vi skåds de tydligase bevis derpå i Spanien, der en fransk konungssons giftermål beledsazas af samma tilldrage!ser, som utmärkte Ferdinand den sjundes återsi:ilande på thronen. Denna de franska Ludvig-Pbilspiste:nas förkärlek för eit despotiskt och sv ttäriskt parti 1 Spanien och i Grekland, kan zuödjligen förklaras af det factum, att alla de stora borgerliga partierna i dessa länder äro alldeles motsatta de franska afsigterna och att, ssnnvingsenligt, några få oflicerare och sbirrer iro den enda styrelse, på hvars servilitet och ilgifsenhet fransmännen i något af dessa länder kunna lita. Men det finnes ingen skugga till ursägt för ett likartadt förhållsnde i Schweitz. Der är det liberala och progressiva partiet naturligt tillgifvet Fiankrike, åtminstone till Frankrike sådant som Julirevolutionen gjorde under det att de reaktionäre i Schweilzs i Osterrike, Preussen och Ryssland sina ledare och förbundne. Likväl är den franska regeringens och det franska bofvets despotiska och antiliberala rigtning sådan, att alla deras syropathier egnats åt det tillbakaskridande österrikiska partiet. Journal des Debats daterar med rätta, i en artikel om inbördes striderna i Schweitz, början af dessas nuvarande allvarsamma utseende, ifrån klostrens i Argau upplösning. Desna åtgärd stämplas af franska hofvets tidni: en isfami, en vidunderlighet, ett öf de liberala, som urskuldar alla de retrograda och godtyckliga åtgärder, hvarmed det illiberala partiet bemött sina motståndare. Men huru är verkliga förhållandet? Genom det allmönna tlänkesättets utveckling och genom utöfning al fri röstning, blef stora rådet, regeringen och lagstiftningen i Argau liberal och populär. Munkar och kloster i kantonen konspirerade och uppreste sig för att omkullkasta den. Regeringen dref i följd deraf ut munkarna och konfiskerade klostrens egendom, alldeles så som alla andra regeringar görs, då någon undersåte griper till vapen emot dem. Dessutom, huru kurnna kloster, invä:t.de efter den gamla, feodala methoder, förlänade med stor r.kdom, talrika tjenare, oförytteriiga rättigheter, huru kunra sådana saker öfverensstämma med nyare tidens representativ-system ? Schweitzarne reste sig och utdre:vo aristokrtatien redan för århun :aden sedan. Osterrike och Burgund sökte e rhand att krossa deras ultra-liberalism, och tv weitzarne stogo Kejsaren af Österrike och ilertigen af Burgund. Nutidens Scbweitzare ville blifva af med sina furstliga abboter och munkarne, som sammansvuro sig mot deras republik; och icke blott Osterrike, utan Frankrike, det rovolutionära Frankrike, som landsförvisade sitt eget presterskap, och äfven nyligen antagit en lag emot klosterinrättningar, skall nu upprätthålla munkväsendet i Schweitzerlandet. Detta är fullt ut lika vidunderligt, som att denna samma regering upplöser nationalgardet och afskaffar municipalväisendet i Spanien. : Drifvet från Argau, tog munkpartiet sin tillflykt till Lucern; kullkastade den liberala katholska regeringen derstädes, inkallade jesuiterna till att öfvertaga allmänna undervispingen, upphäfde hvarje spår till fritet och tvingade alla de liberale i landet att utvandra, för alt undkomma fängelse. Detta uppfyllde de angränsande kantonerna med de landsflyktige från Lucern, alldeles som Frankrike och England blifvit öfverlupna af Polackar och Spaniorer. Men dessa tillflyktsorter blefvo samlingspunkter för så mycket starkare reaktioner; och de utdrifae möttes af vänner och liktänkande, som bildade föreningar och lemmade biträden, Cd