Aftonbladet – 6 november 1846, sida 2

heter, som kunna gifva någon anledning att! draga slutsatser från detta va! äro flera: först och främst att en fullt tillräcklig tid funnits att höra ! sig om för att utse den man önskade; för det: andra, att det var väl bekant, hvilken betydel-: sa allmänheten fästade vid detta val, synnerli-! 2en I anseende dertill, att rösterna inom kom-l mittgen redan innan doktor Svedelii från-! fälle anså7os väga ungefär jemnt emellan del konservativa och liberala, och efterträdarers tänkesätt under sådana omständigheter miåstel: blifva af stor betydenhet. Slutligen vill det!! synas, att om vederbörande icke önskat enj: konservatif utan en reformvän och anhängare?! af de samfälda valen till ledaraot i kommitteen, ! så hade valet icke gerna bordt kunna falla på !:! professor Knös, som redan gifvit en presum-! tion om konservativa tänkesätt i detta ärnne, för anpnst fall, än att han hade ändrat sina tankar sedan riksdagen, och man hade då all an-: ledning förmoda, stt vederbörande bordt höra sig noga före i detta fall. Det enklaste bade härvid varit att rådfråga professor Knös sjelf om hvad han tänker; men om man icke ville detta, så funnos tvenne personer i bufvudstaden, hvilka närmare känna honom, nemligen hr professor Bergfalk, som är hans konsistoriikanarat i Upsala och suttit tillsammans med honom flera år i kyrkolagskommit gen, samt hr exp ditionssekreteraren Richert, som är hans svåger. Då nu regeringen, med alia dessa titlifäljen till vinnande af en fullständig upplysning och hvi!ka utesluta nästan all möjlighet af raisstg om j br professorns åsigter, likväl tagit honom framför någon annan till ledamot i kommit!gen. si kan man svårligen fatta denna åtgärd annorlunda, än såsom en bestämd lutning åt den konservativa sidan i denna lifsfråga. Tidningen Dagligt Allehanda bar visserligen härntinnan varit af annan mening, då det, såsom i slutet af förra veckan nämndes, uttryckte sitt hopp! att proessor Knös skall ,vilja åt den liberala sidan; men allt beror på hvad man här förstår med liberal. Vi hoppas. att Allehanda icke må anse oss vilja söka grälv, derföre att vi ännu en gång upptaga deita dess yttrande; men det skali säkert otvunget medgifv:s, att saken är af ganska stor vigt. Om nemligen pluraliteten af konseljens ledamöter önskade förekomma ett verkligt liberalt resultat af, kommiitgens arbeten, och för sådant ändamål d:r insätta en konservatif ledamot, men likväl ville gifva valet utseende af liberalt, så kunde väl intet verksammare medel tän-: kos, för att sätta den önskade färgen på saken, än om en liberal tidning kunde förmås, att till försvar för valet förebära okunnighet om hvad den valde tänker i representationsfrågan, fastän han varit riksdagsman, men på. samma gång åberopa ett par yttranden i libe-j ral syftning af den utsedde personen, i helt andra frågor, som med representationsfrågan bava ingen gemenskap, och i öfrigt framhålla : mannens lärdom och humanitet i ezenskaper, j som kunra förenas äfven kos en konservatuf. Det är ganska säkert, att Dagligt Allehanda icke med afsigt låtit begazna sig till en sådan de-: monstration; men just derföre, och med afse-. ende på, att saken rör nationens vigtigaste fråga och verkar på omdömet buruvida regeringen i det ifrågavarande fallet visat sig konservatif eller liberal, kommer Dogligt Allehanda, äfven! för sin egen skull, utan tvifvel att förklara sig närmare häröfver. ; Så mycket om sannolikheterna angående regeringens tendens i representationsfrågan. i Läsaren torde vidare erinra sig hvad i det förra brefvet förekom rörande tulitaxans pröfning och slutligen i afseende på läroverksfrågans behandling, hvarom sanmärktes, att ännu balftannat år efter riksdagens slut så godt som ingen verkställighet blifvit gilven åt den grundsats, hvars tillämpning Ständerna genom en un-; derdånig skrifvelse öfverlemnade åt regeringens afgörande. Man skulie, i sammanhang med detta sistpämnda ämne, visserligen äfven kunna finna anledniog till en och annsnIbetraktelse om, hurudant systemet visat sig i förhållande till den reaktionära rörel:e, som på de sednare åren visat sig hos det högre presterskapet och kyrkan i allmächet. Ty det är nogsamt bekant, att en sådan reaktion i bierarkisk anda verkligen: äger rum, att den hufvadsikligen har sin ledare och utgångspunkti erkebiskopen, som deri verksamt urderstödjes af domkapitlet i Upsala, af biskop Faxe och doktor Reuterdahl i Lund — den sednare icke längesedan befordrad till domprost framför doktor Tromander, — äfvensom af en stor del bland de öfriga biskoparue. At utöfva en oinskränkt disciplin i trossaker; att befästa dogmernas och de symboliska böckernas absolu!a makt samt uppställta den blinda tron på hvsd kyrkans fäder befalla att församlingen skall tro, såsom grund för salighetsläran, framför moralen och med utdömande af förnuftets anspråk, utgör det rådande kännetecknet på de nu mest tongifvande inom kyrkan. Det måste således, för tendonsens bedömande, alltid bliva af intresse alt se hvad ställning regericgen intager till ett med så synbara snspråk och samlad och disciplinerad styrka återuppträdande hierarkiskt elemest, synnerligen om detsamma, såsom vid sista riksdåg visade sg vara