Aftonbladet – 6 november 1846, sida 2

mien vill blifva af med hr kanslirådet Wall mark såsom redaktör af Posttidningen, nemligen :tt i Posttiäningens nyss utfärdade mani;est, som farit kring landet i serskildt bibarg, förekomma åtskilliga bastanta och rätt roliga el emot syntsxen. — Samma tidring yttrar sig om detta Pousttidnisgens program, jemte förskräckelse för brådstörtade, reformer, så: Märker icke Posttidningen sjelf, att den, ett af två, antingen med dessa ord skrymtat, eller sag! ingenling. Har den talat uppriktigt, så eger den till grundsstser alldeles ssmma sträfvande, som hvilken liberal, radikal eller oppositionell organ i Sverge den behsgor nämna: och hvarföre ställer den sig då emot alla sådana organer inom pressen? Hafva väl Aftonbladet, Dagligt Allehsnia, Götheborgs H. o. S. T., Östgöta Correspondenten, Barometern, Najaden eller t. ex. Jönköpingsbladet (efter Postiidningen i sin artikel behagat citera ord derur och räknat det till sina motståndare) någonsin, vid samhällsförbättringar, velat hafva derss utförande annorlunda än klokt och försigtigt? Hefva de utmönstrat allt xgsmmali ? Vilja de icke, tvertom, se millioner gamla saker bibehålina, nemligen alla god2? Önska icke äfven de sådana inrättningars bestånd, som hafva en verklig rot i folkets tänkesättr, så fort man icke här endsst mensr tänkesätet hos några privilegierade klasser, hvilka tycka om hvad som länder till deras fördel på det öfriga folkets bekostnad: ett tänkesätt, som följaktligen alls icke förtjenar heta folkets ? Hafva de nänsin utspridt ;samhällsupplösande läror;, såvida ingen kan påstå, att arbetet för upplösande af missbruk, felsteg, eller, iallmänhet, för insättan:et af något bevisligen Bättre i samhället i stället för ewt Sämre, utgör eit arbete för upplösande af samhället? Eiler hyser Posttidningen månne den oväntade tanken, att Samhället tiltsin definition utgör detsamma som sjelfva det Onda, det Felaktiga, hvsdan en, som vill bortzga något ef det sednare, och visar medlen härör, är identisk med en simhällsupplösare? — Haiva de, slw ligen, ögskat reformernas införande på ett sbiådstörtadt satt, då de aldrig velat sådana förr, än de på skäl, som icke blifvit vederlagda, bevisats vsra bättre än det förutvarande, i hvars ställe de vilja sättas, semt medel för reformernss verkställande finn3s? Skulle Posttidningen hylla den underiiga tanken, att, när in rerum natura intet skäl vidare gifves för dröjsmål, det likväl är brådstörtadt stt gå till verket; så upplöser sig hela tvisten i en ordfråga blott. Posttidniogen förstår då icke längre med det svenska vokablet brådstörtsdt detsamma som det i språket betyder, utan något annat — Gud vet hvad. Efter dess tanke, sådan den finnes uttryckt, skulle man i4ngen tid biifva färdig. Det vissa är, att t.ex. Gusta Wasa gick mycket mera brådstörtadt till väga med lutherska lärans införande i Sverge,än någon af vår tids reformvänner skulle göra, äfven om de för sina afsigiers utförande innehade hans makt; ty katholicismen, som Gustaf afhysie, var utan tvifvel en inrätining, roiad i ett vida allmännsre tänkesätt på den tiden, än någon af de institutioner vi önska ändrade eiler borttogna för att gifva rum åt ett bättre. Man kan säga detssmma om alla större innovationer vår historia uppvisar. Huru infördes Christendomen? Ansgarius dröjde icke ett ögonblick när han fann medel att omvända någon person, hela städer, hela orter. Om någon hedning då skulle hafva sagt, att han ej vilie se sin Asadyrkans kontinuitet afbruten genom en ny lära, en verkligen den tidens ej blott samhälle, men religion upplösande lära; hvad skulla Ansgarius svarat? Eller, om någon syndare invändt, att han icke ville bättra sig brådstörtodt. utan dröja inemot sin sista lefnadsdeg; hade han fått lo? dertill af den christne predikanten? Hvad mensr då Posttidmingen? Vi fordra ej, att den i sin redaktion skall besitta Ansgarier; men tro det ej vara för mycket begärdt, att den måtte hafva Ansgarii efterföljare, d. ä. christna menniskor, irom sitt omfång, samt hylla christliga grundsatser, såsom: att icke uppskjute bättringen till morgondegen, eller åtminstone ej predika för sina medmenniskor den s:tsen, att man alltid brådstörtar, när men fion:r någon tid passande till förhållandenas reformerande. —— M—— VV — Om bhulvudstaden förut haft brist på lokaler till offentliga nöjen, så synes någon sådan höädanaftar ialla voenmn så hafanun Eulot hönst