Aftonbladet – 5 november 1846, sida 2

som troligen skall krossa mig, liksom jag krossar detta glas. Och i det han fattade flaskan, som han nu ändtligen fått rätt på, slungade han den mot väggen, hvarifrån den åter nedföllitusen skärfvor på golfvet. — Min vän!... stammada med nästan ohörbar röst Cesarine, som nu återfått sin sansning. Detta namn af vän, som ännu aftonen förut genljöd i hans öra likt en förtjusande melodi, åstadkom nu en rysning genom Theodors hela varelse. — Min vän, fo:tfor Cesarine, vi ha begått alt fel, och himlen skall straffa oss derför på ett grymt sätt. — Mycket grymt. — Hvad skola vi göra? oo Ja, svarade Tbeodor, nedslagen; det var hvad jag nyss frågade mig sjelf ... hvad skoz vi göra? De hemtade sig rågot båda två, men Tceodors dystra anlete utgjorde en märkbar motsats till den inspirerade mine, sm Ce:arines anletedrag småningom antogo. Det var kon som först bröt tystnaden. — Theodor, sade bon, älskar ni mig, som jag älskar er? — Kan ni tvifla derpå? — Nå väl, min vän; en enda utväg står os. öppen ... det är att undfly det str: ff, som en luppretad domare bar i beredskep åt oss. — Väntom icke till dess hans hämd öfver oss nedljungar! — Jag begör icke bältro. — Er själ är stark, Theodor, och jag väntar licke mindre af ert mod. Således, bort med all oro! ... bort med all sorgsenhet!... viäro räddade! — Hirlen vare lofvad! utbrast Theodor, hvars ansigte började uppklarnr. — Men — hvilken undiygt?...