Aftonbladet – 4 november 1846, sida 1

BREFVET OCH PLÅNBOKEN, NOVELL AF MOLEREI. I Gustaf Datillet skakade på hufvudet och sade: — Jag fruktar, min bästa C6sarine, att du om lifvet och verlden gjort dig en ide, som är långt ifrån den rätta. — Det är deremot dig, som jag år frestad att beklaga, min stackars Gustaf, svarade Cesarine. Du är ju så prosaisk, att det just kan göra en förtviflad. — Prosaisk!... må så vara, emedan du så behagar kalla hvad som är en frukt af erfarenhbeten och logiken. Imedlertid må det tilllåtas mig att gifva dig ett råd: Låt dig icke alltför lätt hänföras sf dia poitiska inbilloings drömmar, så vida du icke vill så dia lefoadsbana full med saknadens och de svikna iliusionernas tistlar. — S3 så, Csarine, gör inte den der lilla gura miner, fom så misskläder ditt wackra ansigte. Du vet alt jag icke vil göra dig ledsen. Det ör för ditt eget väl, dot är derföre att iag uppriktigt älskar dig, som jag önskar bringa dig i skygd för dessa dårandeinbillningar, som gyckia för ditt sinne... Du iror ei ro hlormma2 och alt himlen är bli hvsrje dag ot, — Her jag sagt de:? — Icke ju t direkte, men... — Men du tycker om att m du har d han på Ce:arine en bl E bet. Den näsa qvisnan blef röd och rfräckte honom handem, sögande: — Förlåt! Denna lilla hand, så bvit och så len, höljdes genast med kyssar. HBEit ögonblicks tystnad uppstod.