— underordnade förhållande, hvari den är ställd till staten ), har för många varit otillfredsställande, under det att de trånga gränser, vår lagstiftning uppställde för den religiösa bekäsnelsen och de religiösa formeinas friare utveckling, förekommo ännu flera tryckande och föga öfverersstämmande med protestantismens grundväsende och med vir fria statsförfattning i öfrigt. På samma gång våra dagblad hafva varit uppfylida med afhandlingar och undersökningar om kyrkans förhållande till staten, om bristeraa i kyrkoförvaltningen, 0. s. v., har mean allt mer sökt att lösa statskyrkans tvingande band; cch liksom men i detta sistnämnda afseende haf: mera grund till klagan, har man äfven här varit lyckligare i sina bemödanden, så att man såsom resultat har att uppvisa icke endast den af Siorthinget år 1842 framtvungna ) lag, angående upphäfvandet af 4741 års förordning. hvilkea uppställde en hel del inskränkningar i rättigheten att hålla gudliga församlingar, utom den offentliga gudstiensten, samt förbud mot kringstrykande predikanter och läsare, men äfven — och hvad som är vigtigare — lagea a af den 46 Juli 2845, i hvilkens första paragraf bestämmes, att dissenters, eller sådane som bekänna sig till den kristna religioner, utas att vara medlemmar af statskyrkan, skola hafva fri religionsöfring, inom lagliga och anständigs gränser, samt rättighet att bilda församlingar under ledning af egna prester eller föreståndare. Då här i landet, mera än på de flesta andra orter, är fallet, att undersåtarne hafva en Gud, en tro, en Kurg, uti ett rike, (se företalet till Christian den femtes norska lagbok af d. 435 April 4687), så måste sistnämnde l2gbetydelse icke så mycket sökas i dess praktiska verkningar för ögonblicket, som i de glädjande framsteg religionsfriheten i vårt land derigenom giort för en framtid. Imedlertid fianas reda: nu flera, som njuta fördel af den genom lager tillerkända fribet och skydd, såsom t. ex. er engelsk episkopai menighet vid Kaafjordens kopparverk i Finnmarken, flera qväkar-samfund på Vestlandet samt slutligen den katholska menigheten här i staden, hvilken visserligen redas var organiserad gezem Kongl. resolution u: der Hans Mai:ts auspicier, förr än Dissenter-lage: utkom, men hvilken lkväl först genom densamma erhöll en fullkomligt betryggad tillvarelse. Om ock gruudläggaren af detta lilla kyrkosamfund i början af sin verksamhet härstädes blef bemött med er, för våra då ännu mera inskräckta rel gösa förbillsrden verkligen beundransvärd beredvillighet, skulle man likväl af bans bekanta skrdringar i en tysk tidning om de hinder, som här ifrån alla håll föregifvas hafva mött hans bemödanden, trott att han nedfalit ibland lutter ofördragsamma barbarer. De ta, lindrigast sagdt, obetänksamma företag stämde föga öfverens med den frihet och klokhet, soma man i allmänhet tillägger de katholska emissarier in partibus infidelium; han har deck fortfarit att stå i spetsen för den härvararde katbolska menigheten, och han måste väl således antagas vara i besittning af egenskaper, som bevekt hans höga förmän till att se genom finger med den omnämnda utflygten. Oaktadt entalet af menighetens medlemmar ännu är temligen obetydligt — förmodligen icke fyllest 50 själar — har man likväl redan varit betänkt att förskaffa den ett eget tempel, hvartill tomt blifvit inköpt, och hvilkets byggnad snart lärer påbörjas samt förmodligen efter en storartad måtistock, sedan hela den katbolska verlden i och för den blifvit skattlagd. Med de långa utsigter att tillväx2, som en katholsk menighet här i landet nödvändigtvis måste hafva, är det rimligt att insamlingen af S:t Peterspenningar detta fall kommer att gå trögt, och man har ock af en fransk — jag tror Lyoner — jurnal sett, att den i Paris framställda uppmaningen till sammanskottet väckt lifligt motstånd och skarpa motsägelser, hvarvid man talat om jesuitism och mycket annat, som jag icke anser lämpligt att bär vidröra. ) I dessa klagopunkter har man likväl, såsom det . förekommer mig, baft mindre rätt, då äfven den! norska kyrkan, endast tänkt såsom ett kristligt trossamfund i Gud nsturligtvis — såsom icke varande af denna verlden — står öfver hvarje mensklig inrättning; men så vida den, i egenskap af en utaf staten erkänd och af denna un-l! derstödd och upprätthållen yttre form för enl.