Aftonbladet – 4 november 1846, sida 1

Vårt unga par rodde uppåt Seinefloden, mellan holmarne Seguin och Puteaux, uti en prydlig bit, hvars åror Gustaf sjelf bandterade. Det var en skön eftermiddag i Juli månad. Gucstaf rodde än fort, än sakta, allt efter som han öfverlemnade sig åt sina betraktelser, eller lifvades, under det ban talade, medan Cesarine, som han gade, lät hänföra sig af sin poetiska inbillnings drömmar, — Cesrine, återtog Gustaf, en månad har förflutit sedan vårt giftermål. — En minad!... Du vill väl icke dermed säga att vår smekmånad är förbi? genmälde Cesarine, skrattande. — Den skall räcka i hela vår listid, så vida det beror på mig, inföll den usge mannen. Din sällhet skall oaflåtligen bli det uteslutande föremålet för mina tankar, derom kan jag försäkra dig Ailt hvad jag vill be dig om, är att du må bli öfversegude och icke placera din silihet på en höjd, dit jag, med allt mitt sträfvande, omöjligen kan binna. — Jag skall nog kunna bevisa er, tin herre, all jag är vida mindre pockande, än ni tycks föreställa er... Du sade sålede, min vin, att vi varit gifta en hel månad? — Jo, och att alla våra ögonblick verit egnade åt nöjen. Vi befra icke en enda gång sysselsatt oss med allvarsamma affirer. Jag st i sanung icka bur det står till med mir adl i are un;re, hvars Ögon, edock cj Luspa vara Joz vet e utförda, om utleiv riopgerusg Skott på b oo Verkstad!... beställningar! .. ringar!... Hvad är det der för Gud, brillet språt! oo Ack, för tusan, min hösta vän, det de: språket är prosa, en mycket simpel praca, de