Aftonbladet – 31 oktober 1846, sida 2

göra sig denna fråga, förr än bon såg en mörkls gestalt träda fram bakom en liten klippa och! hasta heaue till mötes. — Sigrid, Sigrid! min hulda, trogna Sigrid!li så har jag dig ändteligen, och för alltid, åter!l sade Mcuritz, slutande henne i sin famn. Ser I! du, jag kunde ej bekämpa min längtan — 128 lät fru W. stanna qvar och for ensam bit att; hemta dig. O, hvad jag är tacksam — hvad jag skall älska min Sigrid! Hela mitt lif skall jag egna att bereda din sällbet. Och nu — nu var Sigrid belönad för all sin, uppoffring, allt sitt lidande, nu var bon biot! den lyckliga, älskande qsinran. I döden och! den sanna kärleken ligger det samma mast — att utplina och försone. Siädan höll der Mauritz hade dolt sig. — Kom, kom! låtom oss skynda! sade ban, hvarje minut är dyrbar! och nu ilade man åstad i sträckande fart öfver sjö och land, genom mark och skog, det gick allt fortare, fortare, som skulle vingar burit dem. Sigrid tyckte sig blott bafva tillryggalag: några få minuters väg: och de hade likväl farit tvenne mil, då en anman släda och en lös häst sågos hålla på vär gen framför dem. — Det är fru v. W., sade Mauris; hon skulle vara emot 0:s hår — helsa på heune som vore hon en gammal bekant — och du! ropade han till karlen, som stod och höll der jösa bästen; späna OM I! ögonubicket, du skall ej ångra din skyadsamhet! Fru v. W. kom ram till Sigrid, och både kände sig från första ögonblicset bjertligt dragns till hvarandra; men man fick ej lång tid til