Vi hafve sagt, att vi önska fasthålla uppmärksamheten vid några af de hinder, som synas motverka eller fördröja uppfyllandet af den sköna bestämmelse, Svenska folket önskar åt sin konung. Den första frågan härvid blifver alltid om konungen är omgifven af en konselj, som delar de önskningar, hvilka vi antydt, och har en allvarlig vilja att verka derför. Eger motsatsen rum, så finner man genast huru illa och i alla afseenden besynnerligt förhållandet måste vara,om t. ex. konungen, förutsattnemligen, att Hans Maj:t personligen vill detsamma som nationen vill, skall behöfva sitta och debattera med sina ministrar om pricciperna, för att få en Lberal åsigt bland dem genomdrifven. Ett sådent förhållandes tillvaro kan likväl icke obesedt eller utan bevis antagas; och det är derföre som vi nu skole begiiva oss litet närmare in på de serskilda ärendernas område, för att skärskåda i hvad mån regeringens handlingar och verksamhet berättiga den att anses liberal i den mening vi uppfatta detta begrepp med dess konseqvenser, d. v. s. i enlighet med de önskningar, som otvetydigt framträds både vid de sista riksdagarne och i en mängd andra yttringar från folket och pressen. Vi måste bärvid å nyo uppehålla oss vid. representationsfrågan, emedan denna är den ji vigt:gaste af alla. Aftonbladet har redan ettj par gånger tillförene uttalat sin öfvertygelse, att antingen ett stort misstag om rätta sättet eller, brist på vilja att erbåila en verkställbar reform, åtminstone på allvar i denna vilja, låg i den .i princip, regeringen följde v:d kommitteenssam! mansättning, då denna gjordes till ett stycke ! mosaik af alla de serskilda opinionerna. Det är vanligen icke på det sättet man kommer till resultater i så maktpåliggande fall som detta. , Statistiska uppgiiters inzemtande om fo:ikmäng: dens klassifikat:on efter yrken och förmögenhet kan visst alltid vara intressant, men de be-:! höfvas föga om man ifrån början erkänner att! hvarje saomhällsmedlem redan såsom sådan har rättighet art få sina behuf och anspråk bevakar ! de inom lagstiftningen, och föjaktligen äfven att i någon mån få gifva sin röst, medelbart , elier omedeibart, vid valet af dem som skola föra folkets talan. Deremot kan det lätt hän-: da, att man på vägen til målet drunknar i: bara statist:k eller förlorar sig i labyrinter af 4 konstfärdiga uppställningar, endast derföre att ! man förbisett de enkl: och på slutet alltid oaf! visliga sanningar, hvarifrån sjelfva fordringarna ! på reformen utgått. Vi anse för det största misstaget i detta hänseende, att vederbörande , någonsin föreställt sig kuuna vinna framgång och besegra motståndet hos de privilegierade f klasserna genom en sådan kompromiss. Auwuf tingen skall förslaget, för att genast eröfra de: två första ståndens bifal!, göras så smekande för ! den nuvarande privilegierade roinoriteten, ait regeringen, genom dess understödjande, med ens omintetgör nationens förnämsta förhoppsing; eller ock kan man vara säker, att ätven hvarje. juste-milieu-förslag, som bortiager hvad man kan kalla det nuvarande riddarhusets och presteståndets individuvaliteter, i egenskap af särskilda, hvar sin kiass representerande församlingar, skall inom dessa stånd möta ett lika starkt motstånd, som ett radikalare förslag, utgående från principen af samfälda val. Skillnaden blir då följande. I förra fallet har regeringen bortspelat sina trumf förgäfves och utin att för sitt välmenta bemödande njuta något partis tacksamhet. I sednare fallet åter, eller om regeringen omfattade ett förslag, som ifrån början hade ati påräkna bifall af de båda oprivilegierade stånden, kunde den i öfrigt ganska obekymradt lemna utgången åt framt:den; enär den då alltid egde att påräkna majoritetens eller hvad man kallar folkets gillande och understöd. Detta måtte vara värdt mer än understöd af ett litet kotteri ultraförsiguiga medelvägsvinner,. Folket, såsom bundstförvandt, skulle för öfrigt, om ock ett afslag inträffade första gången, nog skjuta på reformen till nästföljande riksdag, så att regeringen icke behöfde frukta för det slutliga resultatet, utan att ändå sjelf gå i spetsen för en stormlöpning. Det är visst ingen tvifvel att ju saken i alla fall kommer att gå samma väg, och framlidne justitieministern friherre Nordenfalk yttrade å regeringers vägnar ett sannt ord då han sade, att reformfrågan icke kan falla. Men regeringens ställning blir icke lika behaglig under de tvenne olika alternativer vi framställt. . Begifve vi oss ifrån deita ämne in på statsbushållningens område, så finne vi äfven der samma besynzerliga egenhet. Man har, såsom vi tio, på goda skäl, ansett Konungen böjd både för sparsamhet i statsutgifter och för handelns frihet, likasom för LIfligare kommunikationer. Men detta oaktadt och fastän en af Konsungens rädgifvare, hr statsrådet Fåhreus; på riddarhuset kämpade ganska talangiullt emot det prohibitiva intresset, så har det dock inträffat, icke blott att summan af den indirekta beskattningen genom-tullen blifvit ökad och flere de vigtigaste konsumtionsariiklar belagda med högre taxa, utan äfven varornas tullvärden, efter hvilka åtskilliga afgifter beräknas, blifvit uppdrifna till ett orimligt belopp, som ytterligare betungar handeln i första rummet, och konsumenten i det andra. Allt detta bar skett, utan att Regeringen vid tulltaxans pröfning efter riksdagen använde sitt veto mer än i en obepa! id I PR JR I RR JK TA fr JR S fr AN KAN RA LJ SKR SR KT MR CR JV OM VN BR RR VA I RA fr A— Jr PF MR VA AR MR AR KR JN Kr br rt VR RR KR ER AR TA