Aftonbladet – 29 oktober 1846, sida 2

Sigrid, och i hennes hus skall du sedan vistas. till dess vi hinna utverka din skilismessa och vederbörligt medgifvande till vår förening. Det kan gå långsarat, roen aldrig afslås, och förr eller sednare får jag trycka dig som maka till mitt hjerta. Hvad säger du? — Sigrid teg ett ögoubiick. Förlåt mig, älskade Mauritz, började hon sedan, om mina många tvifvel plåga dig, men bar du äfven besinnat vår olikhet i ålder? Jag är svart tjugonio år, du änru icke tjugu em — ett tungt och glädjelöst Hf har redan åldrat mig — jag bir gammal medan da ännu kunde kallas yngling. Tror du ait detta aldrig skulle inverka på dina hänsjor — aldrig ingifva dig ånger och afsmak? — Nej, min englaqvinna, aldrig, aldrig! svarade Mauritz leende. Ditt utseende är så ungdomligt, att du i mina, och jag är säker, äfven i de flesta andras ögon, länge blir den skönaste, mest förtjusande af alla. Dessutom har du för tnånga, både yttre och inre företräden, att icke älven i sjelfva ålderdomen kunna vara bebaglig, och det att jag, som före dig sett tusende qvinnor, dock aldrig funnit någon annan värd min beundran eiler kärlek, bör vara dig en borgen, icke allenast för din meagt att intaga och hänöra, utan äfven för min bestindighet, ty, min Sigrid, man måste älska sent, för att älska evigt. Imedlertid voro de nu framme vid kyrkan och Mauritz lyftade sin dyrbara börda ur slädan. Ledsaga mig, sade han, innan vi gå in, till ditt barns graf — jag vill att du der svär mig evig trohet och kärlek. — De följdes tysta åt till den lilla grafven, hvars konturer blott