Aftonbladet – 29 oktober 1846, sida 2

På eftermiddagen mecklelade Mauritz kaptenen, att hen om några dagar skulle resa, och dessa dagar flögo i Sigrids tycke snabbt som minuter. Med outsäglig smärta såg hon omsider allting färdigt för afresan. Lyckligtvis var hon allena, då Mauritz för sista gången inträdde, att taga afsked. Mod min älskade! sade han och slit henne i sina armar — tänk ej på skiljsmessan, tänk på återseendets glädje. Så visst jag lefver, är jag om en månad här tillbaka, och sedan — sedan skola vi ej skiljas mer. Kom bloit ihåg vår öfverenskommelse och dina eder — du får ej svigta i det afgörande ögorblicket! Och nu — farväl till dess, mitt lif, min kärlek! Annu brann en kyss på den nästan sanslösa Sigrids bleka löppar, och han ilade ut. I förstugan träff.de han kaptenen, som hjertligt skakade hans band. Teck skall grefven ha för alla trefliga sturder! det blir f—n så tomt, isynnerhet för lilla gamman stackare, som misier sitt dagliga sällskap. Ja, ja! Vi lära väl knappast häref:er råkes, förr än det blir krig igen, eller också på andra sidan den der sista löpgrafven, som vi alla skola passera, på vår oundvikliga resa till himmel eller h—e. Ha, ha, ha! Får ;e hvad för pytt vi då hafva att säga. Adjö, Adjö! Lycka till — hela lifvet igenom! Så ålade den beskedlige Q, ej vetande hur illa ch förrädiskt hans välmening lönades. Nora vårdade sig ej att gå ned, men stod i in vindskupa och såg hins affird. Res din rm, sade hon högt, vi hafva haft nog af din örgiftande-anda! Måltte bara din arga list stanna id detta! (Forts. följer.)