Aftonbladet – 29 oktober 1846, sida 1

yttrade nu Mauritz, med sin vanliga milda, välijudande röst, och slöt henne förtjust i sina armar. Nu är du min — min egen — och jag är färdig att strida om dig med sjelfva mörkrets furste, i fall det behöfdes. — Mauritz, Mauriz, säg icke så! bad den gråtande Sigrid, och lutade sig till hans bröst. Jag älskar dig af själ och hjerta; men oöfverstig!iga binder resa sig ju emellan oss, och jag fruktar, att vår, att min kärlek är mycket syndig. — Hvarföre så, min älskade? Tror du att Gud, som nedlagt känslor och begär hos menniskan, som sjelf är idel kärlek och godhet, skall vredgas öiver en böjelse, som har bonom alt tacka för sitt uppbof? Nej, tro mig! ju högre, ju mera uteslutande vi älska hvarandra, dess mindre brottslig är vår kärlek, ehuru den råkar -vara fängslad i olycksaliga och dig ovärdiga band; hvilka endast kostsynta, grymma menniskor kunna vilja göra heli;a och oupplösliga. Detta är dock att misstyda Skaparens mening, som i äktenskapet afsåg en ömsesidig sällhet. — Dina ord tala godt och lugnande till mitt hjerta, men du är för sträng i dina omdömen. Q är god och hederlig, och jag har minga skäl att bålla af och värdera honom, ehuru vi så litet passa för hvarandra; men, älskade Maurilz — och här ville hennes röst nästan förq väfvas — om endera af oss båda, han eller jag, kan kallas ovärdig, så är det säkert den, hvilken i detta ögonblick förråder sin pligt och sin trobet, — Lemna mig nu! Jag behöfver vara ensam, vill i stillbet öfvertänka hvad du sagt; måhända kan det bringa mitt samvete till tystnad, så att jag ostörd får njuta af min sällhet — ty sällhet är det ändock, en stor, ojemförlig — att veta sig vara älskad af dig. Mauritz bortkysste tårarna från hennes kinder och lemnade henne sedan allena. Hon lyssnade efter ljudet af de älskade, välkända stegen, och då kon icke längre hörde dem, sjönk hon