Aftonbladet – 29 oktober 1846, sida 1

och ingenting är ondt annat än gerom sinc följder. Detta var en af Mauritz satser, som han gen: ska skickligt visste leda i bevis. Han hade många sådana, alla beräknade på att undergräive Sigrids öfvertygelse och begrepp om dygd oct pligt, hvilka han i de flesta fall kallade pför: domarp,,..och .det var honom. så mycket lättar att ernå detta sitt syftemål, som han talade mec hela värman af egen orubblig öfvertygelse on ofelbarheten och sanningen af sin lära. Utar detta skulle ban också: aldrig hafva sökt att förändra hennes tro, ty. han var enthusiast för all! hvad han :verkligt -ansåg tillhöra hederis och ärans fordringar. Han var sen att erfara ett intryck, men kände det deremot sed:n djupare än andra, och bibehöll det för alltid, hade ett uixirkt hufvud, ett i högsta grad odladt förstånd, en höflig, stolt och oböjlig karakter — med :ett ord, han egde allt som kunde fängsla och beherrska en qvinnes hjerta. Böra vi då fördöma Sigrid, att hon hängaf sig åt hela tjusningen af hans kärlek, ömsom vild, passionerad och svartsjuk, ömsom vek, svärmande och för:roendefull? Kände hon någon gång förebråelser uppstå inom sig, helst då Q, i sin godtrogenbet ingenting anande, gaf henne prof på sin bjertliga tilljifvenhet, så visste a!ltid Maurilz alt med sina smekande, kärleksfulla ord insöfva hennes oro. När han då tryckte henne till sitt bjerta, sina läp;ar, eller låg vid henne: fötter, kallande henne med de ljufvaste nzmn — o! då glömde Sigrid allt, för att blott älska ock tillhöra honom. Så försvunno dag efter dag, och man hade hunnit till Jul. Fröken Nora hade bakat sins stora kus2r, broar och halfmånar, hade tila gat sin kruppani (ett slags fiask korf, som öse. i stora, konstmessigt hopvikna kålb!ad och grid das i ugn) samt, från deras upphöjda plats hennes kammartak,nedtsgit och påtändt d