Aftonbladet – 29 oktober 1846, sida 1

EN SANNSA GA ) AF A—. : Når de andra dagen träffades, försökte Sigrid att visa sig lugn och likgiltig, men detta bemödande gjorde henne stel och kall. Mauritz var tystare och mera sluten än vanligt. Ett spänd förhållande hade undanträngt den förra otvungns förtroligheten. Mauritz kom och gick oupphörligt — det syntes att nå-ot plågade honom Slutligen, i skymningen, Sigrid och han setat länge ensamma, hva: sig försänkte i dju pa tankar, sprang han v p och sade med häf. tighet, i det han fattade hennes hand: Säg — såg blott ett enda o d — att ni icke är ond eller missnöjd! — Nej, hvarför — hvarför skulle jag vara det? frågade hon sikte, och ville draga sin hand tillbaka. ; — O, så låt mig då behålla denna älskade hand! utropade Mauritz och kastade sig till Sigrids fötter. Jag har kämpat mot min lidelse, men allt är fåfängt. — Sigrid, Sigrid! Du skall du måste älska mig tillbaka, jag har trott mig se och fiana det — säg! jag har icke bedragit mig? — Mauritz — grefve Stålbjelm! för Guds skull, stig upp, sade Sigrid förfärad, jag kan ej — jag vet ej sjelf — nej, nej! stig upp — ni får ej ligga så! — Jol! jag rör mig ej förrän du sagt hvad jag vill, utbrast Mauritz nästan med vildhet — säg att du älskar mig! Sigrid. sökte med våld göra sig lös, men han slöt hennes händer allt fastare i sina. Mauritz, det är förfärligt, sade hon med rädsla. OQO ja! du vet, du har ju sett, att — att — jag är svag och eländig. — Tack, o tack! min Jjufva, dyra Sigrid! ) Se A. B. 4 245, 246, 247 och 249.