Aftonbladet – 29 oktober 1846, sida 1

ned på knä. Med sänkt hufvud cch sammanknäppta händer bad hon innerligt. Förlåt, förlåt mig, bimmelens Gud! om jag begått ett brott ge-om att tillstå min kärlek, och tag den bort ur mitt bjert2, om den är dig misshaglig; ty min egen kraft är ringa, sedan jag en gång beträdt förvillelsens bana. O att jag, efter detta olyckliga steg, kunde förlika min pligt med min kärlek, att jag, som jag ville, kunde fördubbla mina omsorger om make och barn! Då skulle kanske Mauritz få rätt, att Gud icke fö-dömer vår svaghet. . Men kunde hon verkligen detta, den stackars Sigrid, då Mauritz var målet för alla hennes drömmar, känslor, tankar och önskningar? Ty virr, nej! det blef henne icke möjligt. Af hans idelsefulla kärlek, al hans vilja berodde hon helt och hållet. Ksptenen var sjelf för uppriktig, älskade och trodde Sigrid för myctet att märka någonting; men Nora hade, med qvislig skarpsinnighet, länge anat oråd, och sade en dag helt oförtänkt till Sigrid: Akta dig barn, ty du är stadd på en slipprig väg, der mången före dig har fallit, Ett raskt beslut vore nog för att rädda er alla, ty du förderfvar icke allenast dig sjelf, utan man och barn på köpet, om du fortfar — sanna mina ord en gång. Snäs af den slyngein, i stälet alt låta bonom förfölja dig i alla vrår, hålla dig sällskap dagen i ända. Tvyl! Det var ejförro skull jag misstrodde de röda mustacherna och de lurande ögonen — den menniskan gör nog ondt hvar han kommer. S grid hade känt sig träffad och rörd i början af Noras tal, men slutet förtog helt och hållet dess goda verkan, så att hon svarade undvikande och med en liten stolthet i tonen: Jag tackar dig Nora för ditt välmenta råd, men denna ging var det öfverflödigt, ty jag vet icke att jag gör något illa; dessutom lär väl hvar och en få svara för sina gerningar bäst ban kan,