Ack, hvilken lycka, Andå, för dem, Att ej med kulor Man ladda skall! Det blifvit smulor I ennst fall. Kanoner tagna I mängd, hurra! Och inga slagna, Victoria! Af trötthet föllo Väl tolf omkull. Men bibehöllo Sitt lif, sitt gull. Och damer, sköna, Från Stockholms stad, Stå i det gröna, En brokig rad. I hvita händer De klappa, Där Sig striden vänder På kul!en der. De smiöllar täta Dem skrömma ej: Konfekt de äta Och pläga sej, Fastän i strigen De ha sin vän — Vid rastningstiden Ar han igen. De älsta kriget För krigarns skull Och önska sig ett Par tunnor gull, För att belöna Löjtnanterna. Ack, hvad de sköna Godt bjerta ha! Nu är den slagtning Utkämpad då! Och mycken aktning Gewraln lir få För allt det djupa Uti hans plan. Nu skall maa supa A! glatta fan Och kurtisera — Det följes åt — Som annat mera På krigsrns stråt, Bäst blef nog slutet, I gossar blål, Men synd om krutet Det var ändå!