Aftonbladet – 27 oktober 1846, sida 3

det sällhet, var det smärta? var det ånger, fruktan eller hopp, som pu bade int:gt heanos bjerta? O Gud, o Gu:il! suckade hon i feberaktig böa — skall jag tacka eller firbinna mitt öde? Han älskar mig — jag såg, jag kände det! Och j:g? — Jag har ju ingen taike, in:en kän g:a, som ej tillsör honom. Jag kunde till och med förgäta mitt barn för haus skull. Af barmhertighet, Gud, skydda, skydda mig! fåt mig cke srvigta — falia för frestelsen! O, jig vill, jag önskar blifva misa pligter trogen — styrk Rig, fräls mig i don strid som förestår! Det gjordes henne lumare alt få tara tll Gud, och efter en ball timmas förlopp kusde bon åter gå ned. Mauritz var bota — var insåagen til sig; hade helsat att han nådde illar och afsagt eig supgen. Nu vakasde ea anarn oro i Sgrids bjerta. Var ban verktgen sjuk? elier bade hon såret, förolänipat höxom genom sin bastiga flygt? Han hade ju ingenting sagt som berittigade henne att iro på ban: kärlek? Tvärtom bade han ja så ota förklarat, att han alltid varit och sltid skule förblifva kall för denna lidelse, Kenike beirog hon sig således på hans känslor? Men hur sunmanpressades ieke henses bjati vid denna tanke? — Då var bon färdig att giva uela sitt lif för ex ögon blicks visshet att han älskade heane. — Svaga och ändå si starka qvianal! Så lider, så slås du alltid mellan rätt och orätt, mellan sanning vch villfarel el Ar det nigon som icke gir uader i striden, så bar hou mera omstård:pheerna att tacka derför, ån sin gen styrkt, ty hon kan kämpa med den yttersta anstränsning, uthärda den största försakelse och uppeffring,