varande bir statsråderne icke böra eller kunn: lemnas på bar backe. Äfven denna invändning har sin riktighet såsom sats, så mycket mera som en rådgifvareplats visst icke torde höra till de afundsvärdaste under närvarande förhållanden, om man också icke sett dem som ex gång ditkommit, serdeles angelägna att lemna den. Men så linge ett icke så litet antal andra högre administrationsplatser beklädas a funktionärer, hvilka redan längesedan äro utdömde af allmänna opinionen, platser, på hvilka de nuvarande hrr statsråderne kunde finna en angenäm tillflykt, som säkert skulle unnas dem såsom aktningsvärde och dnrglige embetsmän, så saknar invändningen sin tillämplighet. Evad skäl kan väl t. ex. finnas att en liberalv styrelse bibehåller en så antiliberel och erkearistokratisk landshöfdinge, som gre ve Löwenbjelm i Götheborg, mot hvilken som enskild man visst intet lär vara att invända, ren som åtskilliga gånger komproemetterat sig under sin landshöfdingetid? Hanär en rik man ech kunde således lefva ett gan-ka angenämt privatlif. Att en sådan man, så helt och hållet tillgifven det gamla systemet och hvilken 2nser de demokratiska idgerna för en pest, bibehålles på sin plats, och likaså flere andre landsböfdingar, hvilka iro lika konservative, som grefve Löwenbjelm, bevisar, om icke något annat, åtminstone att man icke är öfverdrifvet angelägen om att finna reträtter åt de nuvarande departementscheferne. Men i samma ögonblick detta kan anses gifvet, finner man äfven att de åberopade svårigheterna att finna andra platser it de nuvarande ledamöter al Konungens rid, som skulle vilja eller borde lemna rum åt personer af en mera bestämd, eller såsom men i allmänhet kallar det, mindre grå politisk firg, egentligen icke utgöra någon giltig invindsing, utan fast mer en förevändning. Vi skole i nästa bref gå litet närmare in på betraktandet af sjelfva förvaltningens karakter, för att se hvilka slutsat-.er man derafekan draga i afreende på dena framställda frågan.