AEONOATERRALARE AR SLI MRTENITA ST MENT ASDASTS —— ERS ENSO SEE OEEERAERAEENENEER mm ——— — ÖÄÖÄe r ——— POTATISPESTENS SYMPTOMER, ÅSKÅDLIGGJORDA. Emellan potatispesten och andra densamma liknande men förut bekanta åkommor hos potatis, tycks samma förhållande äg, rum, som emellan den asiatiska koleran och den vanliga koleran: de förra äro farsorter, hastigt spridande sig kring vidsträckta trakter och medförande nästan oundviklig undergång för de individer som träffes deraf; de sednare äro enstaka sjukdomar, till symptomerna visserligen liknande de mera förödande, men icko lika farliga och framför allt icke utbredande sig från den individ, som blifvit angripen, till andra i dennes grannskap. Skilnaden är, som man fianer, ganska väsendtlig, oektadt den skenbara slägtskapen; och det är derföre icke likgiltigt om man förvexlar den ena åkorsman med den andra. I afseende på potatispesten, så har man genom sorgfälliga undersökningar lyckats upptäcka vissa könnemärken, som tyckas tillhöra den ensamt; och då det är angelöget att dessa må blifva så allmänt bekanta som möjligt, bar man i England sökt sprida denna kunskap genom den för sina afbildningar af dagens företeelser så berömda tidningen London Illustrated News: en särskllå samling af träsnitt har der blifvit ägnad åt detta föremål. Genom en talangfull svensk xylcgras biträde är Aftonbladet nu i tillfälle, att äfven för sina läsare framställa dessa upplysningar; de träsnitt, som här nedanföre meddelas, återgifva så troget sina engelska originalbilder, at läsaren svårligen skulle kunna åtskilja de förra från de sednare, om han skådade dem bredvid hvarandra. : i Närstående figur föreställer en stjelk af. en angripen potatisplanta. På stjelken och de blad, som ännu bibebål!it sin vanliga form oförändrade, varseblifver man åtskilliga mörka fläckar (som ej tillhöra den grifiska skuggningen). Dessa fläckar äro de första tecknen till sjukdomens utbrott. Deras färg, på den till utseendet annars friska plantan, är i början brun, men öfvergår sedan till svart. Det är imedJertid ej på bladen. som dessa fläckar aldraförst framträda. Långt förut, och innan nåN got blad blifvit angripet, ser man nederst på N sjelfva stammen, nära marken, en dylik fläck: Vy det är första tecknet till åkomman; och detta tecken är så beständigt, att den berömde engelske botanisten Lindley icke hos en bland hundrade angripna potatisstånd saknat detta begynnelsetecken till äkomman. Uppåt stjelken sprider sig likvälej fläcken vidare; nästa symptomet utgöres ar? dylika fläckar på bladen; nemligen på dessas mjuka delar, emellan bladfibrerna. Till de sistnämnda sprider den sig sedermera, och slutligen till bladskaften: Under tiden mörkna fläckarne mer och mer, och isamma mån sammankrympa bladen samt förlora sin form; när åkomman äfven nått bladskaften, kunna dessa ej längre uppbära bladen; grenar och blad sjunka ned, och alltsammans blir en hbalfmultnad formlös massa, lodrätt nedhängande från bladskaftets fäste. Betraktar man ett angripet blad särskildt på undra sidan, så visar fläcken en oredig samling trådar, främmande för sjelfva plantan, och liknande mögel. Undersökes det skadade stället med förstoringsglas, så visar sig likheten i detta hänseende fullständig: man igenkänner då mögeln såsom en särskild, till potatisplantan ieke hörande vext. Granskas en liten del af mögelfläcken med ett högst förstorande mikroskop, så antager den förut orediga snylt-. vexten en g2nska bestämd form, och röjer sig som en fullkomlig svampvext, med alla en sådan utmärkande egenheter. Till dessa egenheter, för hvilkas utredande vetenskapen har professor Fries att tacka, hör, att-hvad man venligen menar med uttrycket svamp, blott innefattar svampvextens fröredningsdelar — dess blomma. Sjelfva vexten, eler livad som hos andra plantor menas med rotstam, grenar och blad, består hos svemparne af en samling nätformiga vexttrådar, osynliga vid en flyktig forskning, och antingen spridda under jordytan, i fall svampen vexer på marken — såsom t. ex. champignoner — eller utbredda på någon annan multnande vext, likt ett tunnt, grönt eller på annat sätt färgadt överdrag; och denna del af svempvegetationen kan vara flera år gammel, ionan tjenlig väderlek bringar def i blomning, d. v. se. att skjuta upp i ett svamphufvud med eller utan skaft, och att deri utbilda sina frön, fina som andra vexters frömjöl och förekommande i milliontal. Den afpotatispesten angripna plantans stjelk, blad och slutligen rotknölar, utgör jordmånen för en egen sådan svamp, hvilken fått det botaniska namnet Botrytis infestans, och endast kan ses tydligt under de kraftigaste förstoringsglas. Ett stycke angripet blad, betraktadt i genomskärning, jemte svampvexten, har då detta utseende: Den öfversta randen är det ännu friska bladets yta, med derpå befintliga porer, hvarigenom bladet i solskenet insuger kolsyregss och utandas syrgas. Nederst ser man de sexkantiga celler, hvari bladets inre är fördeladt. Bladets mellan dem och ytan befintliga del är här skadad, och tjenar till jordmån för den deri sig utgrenanvo svampvexten, hvars blommor — eller svamphufvu; dena — uppstiga genom ytan. Framställes denna sällsamma vext medelst ett hydrooxygenmikroskop, så liknar bladet en grön äng, på hvilken man ser en skog trän, med stammar och grenar, genomskinliga som glas och hvar gren slutande med en liten glittrande kula, innehållande ett äfven vid denna förstoring fint pulver — svempens frön — som tid efter annan utspridas derifrån likt en rök. Först sedan potatisplantans hela stånd stjelk, blad och vextrot) blifvit angripet, plägar sjukdomen sprida sig till de rotknölar, som utgöra plantans såsom näriogsämne användbara del. Dessa rotknölar äro fördelade i celler, likasom andra vextdelar, och fyllda med små kulor, hvilka innesiuta den hufvudsakligen närande beståndsdelen af potatisen, nemligen stärkelse. En tunn skifva af en sådan rotaln oo Kr a ÅA 2 I. 2 LP sa: As ARllaenma AR Lb AalaR