Aftonbladet – 26 oktober 1846, sida 2

Bifall till Siändernas besgut, att icke vidare något visst antal af Högsta D mstolens ledamöter behöfver tillhöra frälsestå: det; Bifall till beslutet om riksdagars hållande hvart tredje år i stället förå bvart femte eller sjette, såsom förut varit bändelsen; Birall till beslutet att säterier äfven kunna representeras inom bondeståndet; Regeringens proposition angående hufvudprinciperna för den nya straffoch finselselagen, såsom grund för ett förbättradt streffsystem. Sanktionen af beslutet om den lika arfsoch giftorätten; Sanktion af beslutet om myntenheten; Stadgandet att ingen må häktas för majestätsbrott, utan föregående anmälan hos konungen; En utvidgad jemlikbet i handelsförhållanderna mellan Sverge och Norge. Besintet om slafveriets afskaffande på ön S:t Barthelemy. Ingen lärer bestrida, att alla dessa åtgärder vittna om en liberal anda; och men bör icke glömma att tillägga ännu en ganska väsendtliz åtgärd i samma riktnicg, nemligen den nya författningen om försvarslösheten, hvarigenom den ganska vigtiga fördel är vunnen för den arbetande klassen, att icke vidare behöfva den förut påbjudna orimliga borgen för kronoutskylderna, för att icke äfventyra sin personliga feibet. Också finnes väl icke någon rättvist tänkande, som ej gifver Regeringen all den förtjenst som vederbör för dess medverkan i dessa åtgärder. Om man imedlertid närmare granskar alla de uppräknade ärenderna, så bestå de två eller tre vigtigaste af sådana, deri endast ett enkelt ja eller nej till Ständernas beslut erfordrades, och i hvilka ett afslag ifrån Regeringens sida hade varit nära nog omöjligt, utan att med ens förstöra en stor del af nationens nyss väckta förboppningar. Sådan var frågan orm indragningsmakten och sådan den om lika arfsrätten; ty man ericrar sig utan tvifvel ännu, hvilket smärtsamt uppseende högsalig konungens förfarande i dessa båda saker väckte. Sådana voro äfven frågorna orm riksdagens hållande bvart tredje år, samt om åtal för roajestätsbrott. De öfriga äro i politiskt bänseende af mindre vigt, om man undantager försvarslöshetsförfattningen ; men här var åter en så trängande nöd å färde, i följd af den skriande orättvisa, som den gazela löedrifveriförordningen innebar, och emot hbvilken redan flere år förut generaldirektören Livijn hade yttrat sig på ett kraftfullt sätt, att en reform deri af hvilken regering som helst ieke gerna bade kunnat längre uppskjutas. Utan att på något sätt behöfva bestrida eller minska förtjensten af nyssnämnda åtgärder i och för sig sjelfva; ia! under det man egnar sin uppriktiga erkänsla deråt, är det tydligt, att man icke derirån kan hestämdt döma i hvad mån Regeringens åsigter öfver de vigtigare frågornan, om samhällets organiska inrättningar, mer eller mindre öfverensstämma med dem, som gjorde sig gällande hos Borgareoch Bondeståndens majoriteter samt en betydsnde ramoritet af de öfriga stånden vid de två sista riksdagarna, och som delas öfverhufvud af hela den liberala pressen i landet. : Går man åter härvid litet utom de ofvanuppräknade direkta regeringsåtgärderna, så synes det gensst vida lättare att få ljus härutinnan; och det skall snart icke mera återstå en skymt af tvifvel, att Regeringen och det allmänna tänkesättet, förutsatt stt dess ståndpunkt är den som vi här uppgifvit, befinna sig på ett ganska stort afstånd från hvarardra. Vi skole uti ett följande bref närmare motivera detta påstående, men för att icke framställa det alitför naket, vilje vi imedlertid nu genast bilägga några fakta. w Det är en någorlunda allmänt antagen sats, att ett nytt system, för att kunna ställas i verket, fordrar nya organer, ty man kan icke begära, att en minister skall utarbeta och verkställa planer, som ban sjelf icke gillar. Sådant måste åtminstone ske ganska ogerna, och arbetet blir derefter. Det första och förnämsta tecknet hvarpå man skulle igenkänt, att det liberala partiets eller den fordna oppositionens grundsatser blifvit upptagna såsom styrelsens egna, hade då varit, att man fått se personer al det liberala partiet utgöra Konungens rådkam mare. Maximen såsom praktisk regel, är så allmänt gällande, att man nyligen sett ull och med den konservativa Minerva yttra den önskan, att Regeringen måtte försöka denna utväg. Sådant har imedlertid icke skett, ehuru ingen enda af de nuvarande portföljinnehafvande Statsråderna tillhör den ifrågavarande politiska fraktioren. Det har visserligen blifvit invändt, t. ex. i frågan am horn Pianhario inkallanda att han