Aftonbladet – 24 oktober 1846, sida 2

sedan föregående afton — tvärlom var han utmärkt vänlig mot Q och började sjelf, di denne ändtligen uttömt sitt förråd af pnya rör och gammal erfarenhet, en afhandling om bästa sättet att dressera hästar och jagthundar, hvilket roade kaptenen nästan lika mycket som bans landtbruk. Detta ämne var visserliger sfven likgiltigt för Sigrid, men Mauritz uttryckte sig så väl och hans röst bade tillika någonting så ovanligt harmoniskt, mildt och snekande, att det ovilkorligt fängslade Sigrid: öra, och hon nästen bäfvade för att låta höra sin egen stämma, då Mauritz vände sig till henne, frågande: om hon läst en liten skrift kallad Tidsförlu stelser för medeltidens frunfimmern, hvarut jagt omtalas såsom ett af deras ,yppersta nöjen,? — Nej, evarade Sigrid, det har jag icke; men jag har de emot någon gång varit med om sjeltva nöjet, ifall vi qvingor någonsin kunna kalia det sj, tyj:g åtminstone bar aldrig kunnat vänja mig vid att sa de arma djurens dödsryckningar, eller utan medlidande kunnat tärka på dera ångest under förföljandet. Likväl tror jag at många guda känslor äfven kuana finnas i en ifrig jägsrinnas bjerta; derpå hafva vi åtminstone ett exempel här i fröken D. som älska: jagt med passion, och det oiktadt är den bästa mest deltagande mexzniska i verlden. — Det är möjligt, invände Mauritz, men jag måste bedja om tillåtelse att, i allmänhet, få bestrida denna tro, ty hvad som för oss män: ner eger ett så oemotståndiigt behag — denns rörande qvicliga vekhet -— är ganska säkert oförenlig med det slags mod som erfordras för at se blod rinna, eller ännu värre, utgjuta det sjelf