Aftonbladet – 24 oktober 1846, sida 2

rade Q, mena nu får jag bodja grefven ursäkta att jag inte kan hålla honom sällskap längre, utån måste gå bort och lemua er ensam med min lilla hustru. — Gig :äpkte Mauritz och bugade sig arugt. En tysin:dl inträdde. Sigrid körde sig be. tlämd; bon viste ej sjelf hvarföre, slutlijen sade hon: Grefva Sålbjelm har ganska sträng! bedömt es3 fruntimmer, mena iag nästan tackar er derför. Det bevisar att ni åtminstone tror mig kunna urskilja vira bricter och behof, siat att bi anser er kunna v:ra uppriktig utan att siöta mig. — Bövisar det icko äfven att jag ancer er, min nådiga fru, höra till de sällsynta vndantager, om hvilka j:g talat? — Äfven om jag skulle förijena ett sådant berör, genroälde Si rid, hvars ögon, mot hennes vilja, fylldes med tårar — så känner pi mig ärgu allt för litet att med öfvertygelse kunna yttra dessa ord, till bvilka jag dessutom sjelf för ingen del finner mig berättigad. — Förlåt, förlåt om jag sårat er! bad Mauriz med sin vekeste stämma, det var, vid Gud, icke min afsigt. Lyckligtvis för Sigrid irkom Nora i detsamma med sitt arbete och satte sig. Samtalet handlade dersafter endast om likgiltiga saker, men man kunde tydligt förrmärka, att Mauritz ingalunda fann sig väl i Noras sällskap, utan blef stel och förbehållsam. Ock-å yttrade hon missnöje deröfver till Sgrid då de blefvo ensamma och påstod honom vara sögfärdig. — Kanske, svarade Sigrid, tankfull. Men har du hört ett vackrare uttal? — (Forts, följer.)