värderad; men också kunde ingen vara mera stolt och tillbakadragen än han, när det gälde personer, hvilka han ansåg likgiltiga eller bvilka icke anstodo och behagade honom, och som detta ofta nog var händelsen, blef han ock i allmänbet föga älskad. Vänner egde han dock, hvilka för honom gerna hade offrat lif och blod — och för dessa var han färdig att sjelf göra detsamma. Aftonen förflöt utan tvång, gladt och trefligt. Mauritz talade med kapten om filttjenst och jagt, med Sigrid om blommor och lektyr, hvilka tvenne saker han snart med förvåning märkt att hon älskade. Nora låtsade han tills vidare ignorera. Allt var godt oc väl, tills det kaptensa utropade: — Det är då fan i min själ månljust som en dag, att vi setat här och pratat ett par tre hela timmer med hvarardra, utan att jag ännu rätt vel hvarför herr grefven är här! Noz i helvete känner jag så mycket, att det är för en duell; men se orsaken, egentligi orsaken hvarför gre:ven skulle göra af med karlen: den är det som jag också ville veta. Sigrid rodnade af blygsel vid sin mon: olämpliga uttryck och fråga. Blodet rusade äfven upp på ynglingens kinder och svällde ådrorna på hans hvita panna, men han svarade likväl med lugn röst: — Jag får upprigtigt såga herr kapten, att jag bögst ogerna talar härom, ,ehuru jag inser billigheten af er fråga, då lemnat mig em fristad i ert hus, och under anhållan att detta imne ej sedan vidröres, vill jag också öppet meddela er förhållandet. Vi voro en dag några kamrater tillssmmans och roade oss bland annat med spel. Tilifilligtvis märkte jag då, alt den nu sflidne begagnade sig af ett otillitet konstgrepp, och gaf honom högt mitt ogile lande tilkänna. Han sökte försvara sig, jag blef het och sade kanske mer än jag i flereg